Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1850, sida 1

Vallees hufvud har redan förskaslat mig medel att uppbygga denna sidan; Bertons hufvud skall betala hufvudbyggnaden; mina fyra små sergenter i la Rochelle skola resa de fyra tornen, och de öfrige carbonari skola göra resten. Jag finner väl rått på några andra narrar att sålja, för att kåpa jord. — Då, ack då! — Hvad vi skola blifva vackra och stolta, mitt slott och jag! — Skuggan af tornen skall stråcka sig ånda till hafvet! Mitt namn skall blifva beryktadt i hela provinsen. Jag skall båra broderade klåder, puder i håret och en orden. Uff! hvad den hår kappan år besvårlig i solhettan! Jag skall också aflågga det obildade språk, jag fört ibland pöbeln; jag skall tilltala mina lysande gåster i de utsöktaste termer: Båste markis, häste baron, hvad nytt vid hofvet? ... Hm! Hm! Jag har fått snufva nere i den der kållaren. . . . Och hvilken lyx! öfverallt haute-lisse-tapeter, målade vapensköldar, deviser till min åra, trofsser öfver mitt namncehiffer, kronor öfver mitt portrått! Aj! de hår buskarne sånderrifva mina fötter! . . . Ja, allt det der skall jag hafva. Och framför allt vasaller, bönder, och tjenare. . . . Ack! jag skall se dem lika lågt under mig, som jag hittills stått under andra. Hvad de skola få umgälla all den skymf och nesa jag sjelf lidit! Hvad jag skall böja deras nackar i stoftet! ... Fan anamma! jag höll på att blifva krossad: den satans fågeln deruppe skakar sina vingar så att stenarne rulla ned öfver mig. ... Fördömda ruiner! Han stödde sig, utmattad af ansträngning, emot den vinkel af muren, som ännu uppehöll porthvaltvet. — Ja, fördömda ruiner! når skall jag slippa att se eder mera? Min Gud, hvad jag år trött! . . . Jag kan icke mera hålla mig uppe. Men, mod! ännu nå