Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1850, sida 1

Om endast hennes kära prins sutte på thronen, skulle hon föga bry sig om någon restauration får sig sjelf. — Men jag! jag skulle icke kunna lefva på detta sått. ... Jag måste förskaffa mig åter min rang. Från min barndom har jag långtat efter Bourbonernes återkomst. Louis DEsir återkom verkligen, men han gaf mig ingenting, under förevändning, att min familj, som blifvit ruinerad för ett halft sekel sedan, icke förlorat något genom revolutionen. — Jag borde alervinna min egendom i konungens tjenst ... men på hvad sått skulle jag tjena honom? Nu mera gållde det ej att följa honom i striden; han sitter helt beskedligt i sin låndstol. Nu behöfdes ej att försvara hans fåstningar mot fråmmande hårar; fienderna hafva blifvit våra vånner. Då tog jag mitt parti och gick i polisens tjenst. — O, hvilket lif af lögner, list, och beständiga skåndligheter, hemliga resor, förklådningar, komedier och parader! .. . parader, der ingenting fattas, ty man måste dervid emottaga både örsilar och käpprapp. — Men det gör ingenting, man vinner der fort sin kontingent; jag skall vinna slott och egendomar. — Tiderna äro goda... Valle, Berton! ... alla deras hetsiga hjernors djerfva företag har jag upptäckt. — Och den der lilla stackarn Mathurin Bruneau, som trodde sig så säker på landet, äfven honom igenkände jag. då jag i hemlighet följde dessa damer, den förmodade prinsens tillbedjerskor, i hälarne. Medelst en falsk underrättelse narrade jag äfven honom ut och lefvererade honom i gendarmernes händer. Han reste sig upp och ilade genom ruinerna. — Låt se, sade han, huru många konspirationer behöss det ännu, för att återuppföra denna byggnad ? Jag har redan råknat ut detta tjugo gånger. . . . U