Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1850, sida 1

De fyra sergenterne i la Rochelle. Af Clämence Robert. (Forts. fr. N:o 287.) — Himlen vare tack, sade han, att Carbonari ånnu icke åro upptåckta, ty jag hörde ingenting derom uti förstaden, som jag passerade. Det år alltså ånnu jag som får åran att angifva dem. — Jag bar visserligen låtit arrestera flera andra af dem. . . . Men de hår hafva gjort mig mycket besvår, innan jag kunnat signalera dem alla och låra kånna deras förslager i grund; ty jag vill icke draga dem inför polisen förr, ån jag har alla bevisen i mina händer. — Och just i det mest gynnande ögonblicket asslöjade de mig ... jag vet icke på hvad sätt.... Ack, de uslingarne! då kastade de min kropp ut i böljorna, för att begrafvas i hafvets djup; men hafvet sjelft räddade mig! Hår år den landtunga bvarest jag uppka stades, just vid dessa ruiner. Ack! det var något besynnerligt, något underbart deruti, att jag just hår fann min råddning; hafvet tycktes såga mig: — ÅBaron de Forban, du lefver, tråd in i ditt slott, som snart skall resa sig ur sin aska; du skall snart blifva en stor och måktig herre! — Emellertid anfölls jag af en brinnande feber. Badet var något för starkt! Fem veckor tillbragte jag i sången, under hvilken tid min syster vakade vid min hufvudgård. — Stackars qvinna! hon tager ganska lätt sitt öde som förpakterska; hon mår förträssligt i en af våra fordna bondstugor, samt glömmer titlar och vapensköld, under det hon matar sina höns och vallar sina getter.