Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1850, sida 1

— —— —ä ö—J————— En stor del af marken var betäckt med ofantliga grushögar, af de höga seodaltornen, på hvilka traktens getter sedermera så ofta trampat; på en annan sida stod ånnu en del af fåstningsmuren, tillika med fållgallret; vidare hvalfbågen af en hemlig utfallsport, jemte en del af en remnad bastion, i hvars skottgluggar mossan ymnigt våxer. För öfrigt var hela byggnaden, grund och murar, betåckta med långa snår af hallonbuskar, i hvars skydd ormarne hade fritt tillhåll, samt af talrika tistlar, hvilka på sina violetta blomhufvnden buro stora högar af dun, som hassörnen fällt från de högsta skottgluggarne. Händelsevis sutto ännu jernbeslagen qvar på fållgallrets sidostolpar, och derigenom uppehölls ännu det sordna slottets gamla ringklocka, men så högt, att ruinerna hindrade hvar och en att räcka henne. Stundom satte henne dock vinden i rörelse. Det var någonting eget, att hår återfinna en sådan qvarlefva af existens; och om man, efter betraktandet af denna stora, i grafven vanställda, feodalkropp, plötsligt förnam ett ljud af denna klocka, genombäfvades man af en rysning, likasom om ett lik, som man betraktar oförmodadt, började tala. Rutel, med sina sönderrisna klåder, sitt långa skågg, såg ännu mera blyfärgad och utmärglad ut än vid afskedsmåltiden; hans drag hade blifvit ihåligare genom dessa fyra dagars fängelse i källaren, hvarest carbonari-vården visserligen omsorgsfullt gifvit honom föda, men hvarest harmen och vreden tårt både hans kropp och sjål. Uttröttad dessutom af den långa vågen, satte han sig vid ingången till ruinerna. (Forts.)