Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1850, sida 1

Emellertid fåstade de båda damerna beståndigt och begärligt sina blickar på vågen till slottet, men ånnu syntes ingen. Nå väl! återtog fru de Forban, ålska honom då, min flicka, ålska honom, efter det ligger i ödets beslut. Emellan eder finnes ett heligt, ett evigt band Och når prinsen engång utkråfver sina rättigheter, Skall han dela dem med dig. — Min Gud, hvilken dröm! Sade Edith, med ansistet strålande af på en gång högmod och kärlek. ... Akta dig, bonne amie, gör mig icke helt och hållet vansinnig. — Ser du, vagnen är sardig; i afton skola vi resa, nej, flyga till Paris. . . . Och en gång der, omgifven af måktige vånner, hvars ådla tankar redan höja honom på skölden ), tror du då, att den legitime fursten kan dvåljas så nåra sitt palats, så nåra sin thron, utan att der återtaga sin plats; tror du, att nationen alltid skall förblifva blind och låta sig bedragas? ... Det vore att tvifla på Frankrike, ja, på Gud sjelf! — O! nu år det gjort, ropade Edith, kastande sig om väninnans hals, ja, din förtråstan har besegrat mig! ...Jag känner mig likasom pånyttfödd! . .. Jag år lycklig af min kärlek, jag hoppas såsom du! De tvenne dvinnorna, lika kårleksfulla, lika exalterade, kastade ånnu en gång mot vågen sina af hånryckningens tårar fuktade blickar. I samma ögonblick hörde de plötsligen helt nåra ett plumpt gapskratt. Bestörta reste de sig hastigt upp. En man kom raglande ned utför den gångstig, som slingrade sig från den på nåstgrånsande kullen belågna krogen; han skrattade och visade hvarjehanda åt) Då Fransmännen utvalt en konung upphöjde de bonom alltid på en stor rund sköld: 2