Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1850, sida 1

varit en iakttagelse, som hon hade tillfålle att göra under sina sednaste besök i Colomhelle. Hon hede alltid sett fru de Forban bo allena i den lilla byggnad, som fordom varit en förpaktaregård under hennes familjs nu förstörda slott. Och likväl hade Edith just i det rummet som gränsade till salen och hvarest hon en gång tråffat på en sabel i stället för sin ammas parasol, åtskilliga gånger hårt steg, som icke kunde tillhöra annat ån en man. Men emedan fru de Forban alltid leende sade henne, att ingen brottslig hemlighet låg derunder, så kunde dessa iakttagelser icke långe afhålla henne från hennes hjertas kåra intressen. Denna dag hade den unga flickan redan tidigt på morgonen begifvit sig till Colombelle. Det år omöjligt att beskrifva, huru långsamt denna dag framskred, med hvilken på en gång glådje och ångslan de båda qvinnorna råknade timmarne, som ånnu skiljde dem från det efterlångtade ögonblicket! Andteligen begåfvo de sig på våg i god tid, till qvarnkullen vid Colombelles slott, der de nu, med en plågande oro, afvaktade Prinsens ankomst. Äunu syntes ingen på vågen från slottet. — Hvad du år upprörd, mitt barn, sade fru de Forban; din hand darrar. i — Mitt bjerta rörer sig ännu häftigare, sade Edith sagta. — AÅf glådje. — Nej, af fruktan. — Jag förstår . . . . det kungliga majeståtet imponerar alltid, så vål i den enklaste omgifning, som midt ibland hofvets glans. — Min goda vån! ....jag tror, att om han endast vore prins, skulle jag darra mycket mindre. — Hvad år han då mer? — En man som kan råda öfver mitt lif.