ATV IU0910 ff 2 2 7 A — oo 277 reproducerad i -Journal des economistes och hvilken, återgifven på svenska språket, i fri dfversåttning lyder sålunda: Vi hafva redan national-oxar, national-jern, national-kol, national-stockfisk och en hel mångd andra national-artiklar. Hitintills hafva vi dock helt och hållet måst sakna National-Gruyere. All aktning sålunda för hr Lanjuinais, som drar försorg om att söka förskassa oss denna förtråssliga ost-sort! Flera tidningar sörmäla nemligen, att bemålte hr minister utfåst ett pris för den Fransman, som det lyckas att tillverka Gruyere-ost, som år lika god med den åkta schweitziska. Vi betvifla ingalunda, att ju det af hr L. utfåstade pris skall förskassa oss Gruyere och, hvad ånnu värre år, NationalGruyere. Hvilka följder hafva vi deraf att förvänta? Tven e: 1:mo skall den inom landet tillverkade Gruyere-osten blifva sämre, och 2:do dyrare, ån den utlåndska af samma benämning. Sämre måste den naturligtvis blifva, alldenstund man hår hvarken i grund kånner såttet att bereda densamma, eller har samma slags mjölk som i Schweiz, och dyrare måste den åfven falla sig, alldenstund vål den inhemska osten, når den en gång blir tillverkad i större skala, måste genom höga tullsatser skyddas mot konkurrens från utlånningens sida. Att Gruyere-osten har lika mycket rått att få åtnjuta skydd mot konkurrens, som oxar, stockfisk, dricka o. s. v., derom kan ju icke gerna vara mer ån en enda mening, hr Lanjuinais derutinnan inbegripen. Vi komma alltså, att för en bit ost, som t. ex. år vård två styfver (sous) betala fyra styfver. Då vi betala densamma erhålla visålunda för två styfver ost och för två dito — nationalitet. Visserligen komma vi att göra grimaser, då vi förtära den inhemska prisbelönade osten; men så blefve ju åfven dessa national-grimaser, och dermed få vi trösta oss så långe. Dessutom kunna producenterne af vår national-gruygre berömma sig af, att vi i ostvåg upphört att vara beroende af utlandet; och då vi dertill med våra kontanta penningar bidragit, så kommer något af detta beröm åfven oss till godo, hvilket åter i sin mån bör bidraga till vår nationella tillfredsstållelse. Det goda föredömet och aktningen för vår bekanta klokhet skola naturligtvis uppmuntra Schweitzarne att å deras sida utfåsta en belåning får den, som inom deras sädernesland kan åstadkomma det båsta National-Bourdeauxvin, hvilket följakteligen måste vexa vid strånderna af Genser-sjön eller i deras vinhandlares kållrar. Om efter hand alla nationer skulle i sin nationalitet vilja gå så långt, att de utfåstade belöningar för dylika national-försalskningar, så skulle vi hafva lust att fråga hvad det skulle blifva af den åkta Gruyere-osten, åfvensom af det Bourdeaux-vin, som vexer i Girondedepartementet? — om alla nationers diktan och traktan en gång ginge ut derpå, att sjelfve tillverka alla sina förnödenheter, så hade vi god lust att veta hvad det skulle blifva af handeln! Handeln år och har aldrig varit annat, ån ett byte. Om nu nationerna sjelfve producerade allt, hvad de behåfde, så hade de ju ingenting att utbyta; det år klart som dagen. Emot denna sats torde man dock vilja göra den invåndning, att -den nationella marknaden alltid stode landets innevånare öppen-; men den nationella marknaden kan lika litet förvandla fransk Gruyere i åkta schweitrisk dito, som madeiran frän Cette kan förvandlas i madeira frän sjelfva ön af detta namn. Emellertid kunna producenterne af den esterapade schweitzerosten och det förfalskade Bourdeaurvzinet på ett mycket nationelt sått draga oss vid nåsan och låta oss ganska dyrt betala vår nationella oafhångighet. För öfrigt måste man naturligtvis öka tullbevakningen, för att skydda national-gruyeren och alla andra national-produkter; som i följd af det Lanjuinaiska systemet blifva oss till del, och det vore ju en förtråfflig ersåttning för hårens förminskning. Vi behöfde då icke mera hålla någon hår för kriget, utan bara för freden, hvilket åtminstone vore mycket oblodigt: Men ej nog dermed. Om en gång alla nationer komme till den fulla öfvertygelsen, att de vore sig sjelfve nog, så fattade de nog åfven snart det beslut att hermetiskt spårra alla grånser för fråmlingarne, eller, såsom Kineserne så vackert uttrycka sig, för barbarerne Då först kunde benämningen -nationelblifva en verklig sanning. Man skulle då kunna anvånda detta predikat på allt, på litteraturen, på de sköna konsterna, på vetenskall A mad nå sjelfva ongamheten