Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1850, sida 1

VI. Dröm och uppvaknande. Edith Pontarlier och fru de Forban hyste åndtelissen, Som man vet, hoppet att se fången på slottet Colombelle för ett ögonblick lemna sitt fångelse. Uti den sednaste biljetten, som utkastades genom hans fönster, hade den, som då får tiden, i många royalisters ågon, gälde för franska thronarfvingen, skrifvit, att, då han hädanefter egde garantier för sin såkerhet, skulle han våga att gå ut ur sitt torn fåljande thorsdag, den 17 Augusti, omkring klockan åtta på aftonen, för att i någon mån afbörda sin tacksamhet för de tvenne ädla damer, som så ådelmodigt intresserade sig för hans olycka. Långt före den beståmda timman hade fru de Forban och Edith anlåndt till Colombelles vallar, på det stålle, som af prinsen var utsedt till mötesplats. De hade satt sig på en gråsbånk i skuggan af en lönn. Till höger om dem reste sig en höjd, på hvilken man varseblef en qvarn, hvars vatten störtade ned ut för kullen; vidare en liten krog och ett hus hvaruti en handtverkare bodde; midt framför dem låg den jemna våg, som, sedan den slingrat sig genom en ång, stråk tätt utmed slottet. Från denna plats kunde de urskilja prinsen, så snart hans konturer aftecknade sig mot himmelen. Omkring femtio steg derifrån höll en mycket enkel resvagn, förspånd med goda håstar. Man känner redan fru de Forbans fanatism för Ludvig den heliges ått; denna kånsla hade ensam uppfyllt hela hennes förflutna lif, under ensligheten och obekantskapen med verlden. (Forts.) bn ES AE ANNAN