lat om hans egen heder och hans skymsade samilje namn, skulle den olycklige kunnat glömma dem! Minnet af den så ovårdigt bedragne Raoulx,. gaf honom deremot krafter att besegra sin kånsla. Sedan Gilberta kommit till fullt medvetande af att hon ålskade Arthur, hyste hon, som hon sjelf kort förut sagt honom, ieke fruktan för något, så vida det icke hotade hennes högsta intresse, kärleken till honom. Ensam i den isolerade hyddan, under det nattliga mörkret, med en man af dystert och strängt utseende, omgitfven af vapen, hvilka voro föga egnade att lugna henne, kände hon icke minsta tecken till oro. Hennes vård talade föga med henne, men betraktade henne på ett besynnerligt sått, fästade på henne ån sympatetiska, än haifulla blickar. Men på samma gång fanns hos denne man, vida äldre ån hon, någonting af saders-myndighet, som lug nade henne utan att hon sjelf visste det. Hen fann sin vård mycket besynnerlig och egen, men hon kånde ingen fruktan, hvarken för honom sjelf eller hans vapen. Hon hade lagt sin alldeles genomvåta musslins mössa på korgen vid sina fötter, och aftorkade sitt vackra hår, som smög sig tätt till hennes panna och nu af regnet var glänsande som gagat; hennes brunetta, bleka men leende ansigte, hennes smärta, smi diga och eleganta växt, astecknade sig noga på de gamla sånggardinerna; och nu kunde Lambert åndteligen tillfredsstålla den så långe närda önskan att se sin syster, samt tillochmed tala med henne: — Ni år bra ung! sade han, betraktande henne noga; måhända sökte han härigenom öppna en våg för sitt hjertas känsla. (Foris.)