Kom i mina armar, till mitt bröst, min högt älskade Gilberta, jag år din landsflyktige broder! Detta Frankrike, som jag så långe tjenat, hade icke en plats sör mig, jag måste långt bort derifrån. . . Jag har återkommit i hemlighet, i nårheten af min fader och af dig, jag höll mig dold hår, på det att den förfölselse som hotar mig, ej måtte äfven drabba eder bäda! Men efter den gudomliga barmhertigheten fört dig hit, så kom till mitt hjerta, min hågt ålskade syster. Men då han kände och afskydde sin systers fel, kunde han icke vara veklig nog att låtsa okunnighet och Öppna sina armar för henne; han kände sig dock icke nog stark att högt anklaga henne; följakteligen måste han blifva henne obekant. Sedan han fattat detta beslut, frågade han den unga flickan, huru det kom sig, att hon var så ensam ute på landet, vid denna timma, och under ett sådant ovåder. Gilberta hade såkerligen redan sagt skålen, utan att hennes bror, i sin tankspriddhet, hade mårkt det, ty hon smålog, som man vanligen går vid sådana tillsällen, och sade i det hon åter började sin förklaring: — Jag hade varit hos en af mina vänner, som firar sitt bröllop i morgon, för att urskulda mig att jag ej kan vara närvarande dervid. Hon bor vid hassstranden, och hennes föräldrar äro fiskarefolk; jag skiljdes ifrån henne tillråckligt tidigt för att åter hinna till la Rochelle medan det var dager, men dels har det svåra vådret uppehållit mig, dels blef det derigenom mörkt förr ån vanligt . . . och för detta djupa mörkers skull misstog jag mig på det hus, der jag ville söka skydd. Vid dessa ord visade den unga flickan en liten korg