AHA33E:.e: — — 6 MR Rs AA — kollerna öfver den 23 och 26 Novembers plena justerades, och beslöts att för besparing af tid endast de yttranden, som i protokollerne inslutit och ej blifvit genomsedda, skulle upplåsas, med undantag af sådana, som gållde saker af stårre politisk vigt eller hvilkas upplåsning yrkades. Derefter föredrogs åter beråttelsen om hvad sig i rikets styrelse sedan sednaste riksdagen tilldragit, och i anledning af en deruti förekommande punkt yttrade sig hr Petr öfver anlåggningen af en jernvåg mellan Fahlun och Gefle, för hvilket andamål flera enskilda sammanskjutit 10 a 11,000 rår rgs för undersökning af vågen. Företaget ansåg han vara af ganska stor vigt, synnerligast som provinsen Dalarne hade brist på kommunikationer, och ofta, sårdeles vid missväxter, måste anlita statshjelp. Angående de underhandlingar om en handelstraktat med Frankrike, af hvilka man redan vid 1844 års riksdag trodde sig kunna förvånta en lycklig utgång, ansåg hr Petrt, att man ej på diplomatisk våg bade att vinna något hårutinnan. . Vigten af att häri komma till några resultater år dock obestridlig. Oaktadt tullagstiftningen i Frankrike i nårvarande stund år så prohibitiv som möjligt, har Sverige dit exporterat 50,000 SkKäl. jern, hvaraf man kan inse nödvändigheten af några extraordinära åtgöranden, får att från detta håll bereda landet till hands liggande fördelar. — Beråttelsen lades till handlingarne, hvarefter flera beråttelser af R. St:rs revisorer och justitieombudsman remitterades till behöriga utskott. Hr Hörnstein hade ett långt och sakrikt anförande om Bankens stållning ifrån 1834 tills nu, som ingalunda visade denna uti en fördelaktig dager. Alldenstund det hufvudsakligen var sifleruppgister, skola vi söka att skaffa oss dem, emedan de torde vara nog intressanta för att fullståndigt böra upptagas. De hade efter sig en temligen vidlyftig debatt, hvari hrr Petr, Halling, Indebetou, Palander, Ekholm, Lagergren, Almgren, Schwan m. sl. deltogo. Hr Cassel väckte en motion, som bordlades på hr Lagergrens begäran, att representationsfrågans afgörande måtte uppskjutas till nåsta riksdag; dervid åberopades 81 8 regeringsformen, som lemnar rått till sådant uppskof i beslut öfver beredd grundlagsfråga, om konungen och alla riksstånden åro ense om uppskofvet. — Bondeståndet beslöt att låta statsutskottets mem. N:o I, med den Kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof, hvila på bordet intill dess de tryckta exemplaren af propositionen hunnit till ståndet inkomma. Emot Expeditionsutskottets mem. N:o 1, angående arfyoden till behösliga kanslibitråden, anmärkte Strinnlund att dessa biträden till en början syntes vara vål många, hvarföre memorislet begårdes på bordet. Åtskilliga andra. skrifvelser srån samma utskott biföllos. Johan Perssons motion, angående de till gäldande af 1848 års krigsrustningskostnader anvisade medel, föranledde någon diskussion, Henrik Andersson hade uppdrag af sina komittenter att motionera i samma syftning, och inståmde derföre, åfvensom Rutberg, hvilken aldrig varit med om att bevilja de 2 millionerne. Herman Obom ogillade motionens grundande på afskrifning i redan gjord bevillning, och f. talm. And. Eriksson ansåg den öfverflådig, då Kongl. Maj:t i throntalet redan vidrört detta ämne. Sahlström inståmde med motionåren, emedan den Kongl. propositionen innehölle en från dessa förslag skiljaktig förklaring. Efraim Larsson, Bengt Gudmundsson m. fl. instämde, och motionen remitterades till statsutskottet. Hårefter började upplåsandet af en mångd sårskilda motioner, hvaraf ungefår tolf begårdes på bordet. Nils Strinnlund föreslog nuvarande tulltaxas bibehållande utan åndringar; hvarvid en mängd talare anmälde Sig: f. talm. Anders Eriksson påminde huru Bondeståndet vid föregående riksdag borttog alla förbud och yrkade att tulltaxan äfven nu måtte förekomma till pröfning och lika konseqvent behandlas. Härmed instämde en mångd. ledamöter, hvarefter Petter Claösson från Elfsborgs lån uppstod och med många varningar för faran af ett fritt och arbetssamt folks förvandling till korrektionister och uslingar genom borttagande af allt skydd för inhemsk slöjd, höll ett bevekande tal till förmån för de tullförbud, som, redan finnas. Anders Eriksson anmärkte endast att den värde vånnen och han hade olika tankar om befråmjandet af det allmånna bästa, och visade huru föga skydd kunde päräknas af förbuden, då kringresande probenreutrar, till hvem som helst och når som helst åtoge sig att införskaffa huru stora dvantiteter man vill ha af förbudna varor. Talaren i