Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1850, sida 1

. — da steg, kastade sig ned på bånken och lade kartougen bredvid sig. Der satt hon rak, stilla, med de knutna händerna hvilande på sina knån och blicken stirrande i rymden. Den höga fårg som purprade hennes kinder, var framkallad mindre af dagens hetta ån af den feberglöd som upprörde hennes blod. Bröstet arbetade våldsamt; den tår som glånste i hennes mörka Ögon, gjorde dessa annu mera tjusande . . . dessa håmma. de tårar och det obeståmda, vemodiga småleendet, som hvilade på hennes låppar, förlånade hennes drag ett utomordentligt passioneradt uttryck. Allt detta slog Lambert med förvåning, ja tillochmed ett slags fruktan. Han hade alltid tånkt sig sin syster såsom en enkel, okonstlad och arbetsam ung flicka, hvilken endast, åfven med sina tankar, lefde inom sin familj och i sina drag endast bar stämpeln af detta blyg samma och tillbakadragna lif. Under den sednaste ti den hade Raoulx, som, under afvaktan på giftermå let, för henne hyste lika mycken aktning som kårlek, målat Gilberta för Lambert med samma milda får ger. . . Och nu upptåckte han på heunes panna det olyckliga inseglet på ett fridlåst lif. Men på samma gång syntes hon bonom så fortjusande, så vacker, att hela hans själ bäfvade af glådje. . . Ja, han var fårdig att störta fram och trycka henne i sina armar. Men i detta ögonblick erinrade han sig det portrått, som han sett Gilberta betrakta med så stor uppmärksamhet och rörelse, då hon trodde sig obemärkt i sin lilla kammare. Utan att just kunna urskilja dragen hos denna miniatyrbild, hade han dock mårkt, att de icke tillhörde Raoulx.