Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1850, sida 1

trasiga barnen utpekade får dem missförhållandet emellan den fattiges arbete och den EN rikes kapital-vinst. Det år lyckligt får det allmånna lugnet att moralit och kårlek till ordningen går i jemnbredd med folkets intellektuela utveckling och medvetande om sig elft. Hvilken mensklig magt skulle väl annars kunnat sätta en gräns för håmnden, om äfren rättvis till sin anledning, dock förfårlig till sina resultater, och förvandla den till en på Christlig brödrakårlek bygd förening, som har till uppgift att afskaffa elåndet, detta stän2 diga frå till alla de oroligheter, som skaka samhållenas Frankrike, detta land, som förut uti handling satt tanken på medborgarens frihet i staten, har ock varit det, hvars söner offrat arbete, rikedom och eget blod, får att göra medborgarne frie i förhållande till hvarandra. Det medel, som dervid både inför förnuftets och erfarenhetens domstol funnits tjenligast till befrämjande af menniskans andliga och lekamliga lycksalighet. blef associationen eller en sådan förening emellan arbetare i samma yrke, hvarigenom de på samma gång försäkrades om en tillbörlig uppskattning och betalning af sitt arbete, som konsumenten eller köparen af deras tillverkningar garanterades att, får ett emot arbetet svarande pris, få en god vara. ÄÅtt på sådant sått förena arbetarne, att afhjelpa kapitalets missförhällande till arbetet, hörde länge till de fromma önskningarne, till ö dess slutligen genialiska män upptrådde och på ett enkelt och låttfattligt sått lärde att allt sådant ej allenast var möjligt utan ganska lätt utförbart. Ehuru åfven andra läånders tånkare och statsekonomer med ifver omfattade detta åm ne, var det dock Frankrike förbehållet att pröfva lärorne. I synnerhet började, sedan 1830, arbetarne att talrikare ån förut komma . tillsammans för att öfverlägga om medel till afhjelpande af det elånde, som allt mer och ; mer tog insteg hos dem. Snart öppnades deras Ögon, ty de sågo t. ex. en fattig och ordentlig arbetare dö af hunger, emedan machinen, vid hvilken han arbetade, krossat hans armar och gjort honom oförmögen att förtjena sitt uppehålle, och ån var det en annan, som föll i förtviflan då han med sin lilla andel i det guld, han förvärfvade åt kapitalet, ej kunde köpa både bråd åt barnen och medikamenter åt den sjuka hustrun. Sådant allt håntydde på att samhållet med stora steg marcherade till sin undergång. Då arbetslasserne beklagade sig öfver sin belågenhet ör kapitalisterne, vände desse dem föraktligt yssen: ty i deras ögon voro klagomälen oförkämda; de hade ju betalt sina arbetare den fverenskomna dagspenningen. Det var ju rbetarens ensak, om han gifte sig och fick arn och en sjuklig hustru. Ja, ej rådde errn för, att machinen krossade en arm, ett en, på den som var oförsigtig nog att komma en för nåra. På detta hållet var således ll en hörjan ingen bjelp att vånta; och då ; ndtligen regeringarne af den starka påtryckingen blefvo nödsakade att för arbetsklaserna göra något, var detta något mera egnadt t åka ån minska elåndet. (Forts.) AA