Soldatväsendet. (Ur Garantier for Harmonien og Friheden.) (Forts. och slut.) Det heter visserligen, ati soldaten har rått till att klaga öfver sina förmån, når de sara för illa med honom: soldaterna veta imellertid rått vål. hvad detta duger till. En sådan utskrikes såsom en örontasslare och angifvare, — hvilket han naturligtvis också år, — och behandlas derför af hvarje underofficerare, som sedan får honom om hand, med misstroende och förakt; ty om underofficeraren också verk ligen år en beskedlig menniska, så fruktar han likvål, att den nyankomne får ett eller annat felsteg skall angifva honom på högre ort och håller honom derför under strång uppsigt. Att söka gå till råtta med sina förmån, år icke stort bevåndt; derigenom förvårrar rekryten snarare sin stållning, ån han förbåttrar den. Straffen för dem, hvilka, når de högst uppretade, förlöpa sig i ord eller gerning mot sina förmån, åro så fruktansvårdt strånga, att det i sådana fall nåstan år detsamma till hvilken grad af motstånd mot sina förmån de hafva gjort sig skyldiga; ty följderna af hvarje motstånd åro vanligtvis tillintetgårelsen af den handlande individens hela lefnadslycka. Slutet på det drama, som leder sitt ursprung från ett genom elak behandling framkalladt motstånd, år nåstan alltid fångelse eller dåd. I Wien går nåstan ingen månad förbi, utan att en eller några af garnisonen blifva hångda för mord eller uppstudsighet mot sina förmån; andra skjuta sig, och dessa sistnåmnda utgöra ett icke obetydligt antal. Så roligt år militårvåsendet! — Alla dessa förskräckliga straff har man uppfunnit för att medelst fruktan och skråck göra alla dessa menniskor till viljelåsa machiner. Men planen lyckas icke alltid; det ha vi sett för trettio år sedan. 1 Hanau vågrade en hel bataljon att skjuta på folket; en annan gång marcherade i Hanover ett helt regemente åt ett motsatt håll, trots sina officerares befallning, i stållet för att gå mot en stad, som var i begrepp att göra uppror. Dessutom vågrade en annan gång en del