hvilka han hoppades erhälla af den gode hr Pontarlier, som icke hade någon aning dero m. Charles Goubin, hvars glada lynne redan för längesedan gjort honom till subbens favorit, skulle vara sin vån Cedric behjelplig i detta kinkiga sörehafvande. En dag, omkring klockan tio på förmiddagen, frukosterade de två unge månnen tillsamman för att rusta sig till anfall, i våntan på hr Pontarlier, som var utgången. Cedric, otålig öfver hans länga uteblifvande, skyndade upp till sin syster, för att underråtta sig hvarest sadren kunde vara. Edith befann sig då i de omöblerade vindsrummen, hvarest hon nästan beståndigt vistades. — Vet du hvar pappa år? frågade den unge mannen då han kom in till henne. Kommer han snart tillbaka? Är han vid godt lynne i dag? ag vet ingenting om allt det der! StaI rade Edith med ett utseende af förnåm likgiltighet, som hon alltid antog, mot dem, som I störde henne i hennes enslighet. Så sramt han icke gått till sina vingårdar, tillade hon. SsSer du, jag har någonting att bedja honom om. — Jag vill också tala med honom.