Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1850, sida 1

ene högmodas öfver att få draga på honom stöslorna, en annan Öfver att få vara hans spion! ... Och titlar och adelskap, hvilka de gifva en så hög rang, åro oftast låner åt de lågste tjenarne! — 0! ropade Raoulx, blek af vrede och betraktande vårjorna; han år der... der framför mig! och jag kan icke slåss med honom! — Ack, du galning! sade Lambert, tror du då verkligen, att jag skulle hafva tillåtit denna duell? Kan man tånka på jemlik strid, då blodets vårde år så himmelsvidt olika!... Om du möter en orm i en skog, tånker du då på att slåss med honom?... nej, du krossar honom! Raoulx förstod ingenting af det som sades, utan slog sig för pannan och återtog: — Jag borde hafva anfallit honom deruppe på stranden. — Än hans kropp då, hvad ville du gåra med den? ... lemna den qvar på marken, för att locka polisen till vår samlingsplats? . .... Gråfva ned honom? .... Tror du icke att polisens blickar trånga ånda ned till botten af en nyss uppgråfd jord, för att der upptåcka ett lik? ... Nej, nej, strid hade varit omöjlig. Raoulx fåstade en stadig blick på Lambert.