Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1850, sida 1

Rutels sömn var då lugn och djnp; hans kropp hvilade helt och hållet på sanden, mot hvilken böljorna redan började bryta sig. Den ofantliga vattenmassan steg som en hel verld, den der föråndrar plats. Vågorna, med sitt likformiga och förfårliga rullande, nalkades nårmare och nårmare, för att i sitt sköte begrafva denna orörliga kropp : de kommo i ofantliga mässor, med försårlig hastighet och fruktansvårda. .. Det dofva och dystra dånet från det afgrundsdjupa hafvet tycktes lik en grafsång vid denna ensliga likbegångelse. Allt högre steg böljan, allt starkare hördes dess rytande ... snart voro strandens klippor och skår betåckta, långa hafsvåxter slingrade sig på böljans rygg, och sörsvunno med de lösryckta algerna i djupet. ... Se nu hvålfver den sig öfyer den fina sanden och omfattar med sina måktiga armar Rutels kropp! Lambert och Raoulx stodo i vattnet ånda till sina knån; de mårkte det ej; deras orörliga blickar stodo håftade på den dömde brotts lingen. Den orörliga kroppen lystades på böljans spets och rycktes med den tillbaka ut i hafvet. (Foris.) d:i RUNN