Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1850, sida 2

Flodtiden, sade han, var ännu aslägsen, och vägen skulle blisva vida lättare på den jemna sanden. Knappt hade kutel tagit några steg i denna riktning, förr ån hans gång blef tung och ostadig. Vid hvarje steg tilltog svårigheten, och han tycktes vara öfvervåldigad af en mäktigare döfning ån dryckenskapens. Hastigt stannade han, raglande och med halfslutna ögon, samt stödde hånderna mot den höga strandkanten för att hålla sig uppe. Jag plågas åfven af denna tryckande och brånnande hetta, sade Lambert. Skulle vi icke hvila oss en liten stund? Den höga stranden med sin gråaktiga, kala rygg, höjde sig bakom dem, så att de voro alldeles bortskymde; några utsprång i dess vägg kunde i högsta nödsall tjena till uppklåttringsmedel. Framför dem håljde redan aftonens skuggor det jemna och ådsliga hafvet. De trenne följeslagarne satte sig tysta ned. Rutel hade sjunkit ned på sanden och tillslutit ögonen, öfvervåldlgad af en oöfvervinnerlig domning. . . Snart vittnade hans regelmåssiga andedrågt och låget af hans lemmar om den djupaste sömn. Raoulx och Lambert, hvilka hade satt sig vid hans sida, reste sig hastigt upp; den först