Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1850, sida 1

Man låt inbåra en stor stänka vin i löfsalen; man drack, man pratade som de båsta vänner. Rutel visade, i afseende på tidens ställningar och förhållanden, en gammal afskedad soldats håftiga lynne. Han tycktes öppenhjertigt och med fullkomligt förtroende och uppriktighet deltaga i de ömsesidiga utgjutelserna. Uambert visade sig åfven mycket förtrolig. Han ingeck med honom i hvilka detaljer han önskade, öfver sållskapets organisation, ändamål och arbeten, och gaf honom med frikostighet hundradetale underråttelser, hvilka såkerligen skulle inbringa polisagenten ganska betydligt. Raoubr ryste då han såg en hel korporations öde vara så öfverlemnadt åt slumpen; ty sållskapets hemligheter voro hådanefter i fiendens våld, och håndelsernas utgång ånnu oviss; under den duell han årnade uppvåcka med Rutel, kunde vapenlyckan bedraga hans mod ... han kunde blifva dödad, och Lamhert efter honom! ... Vändende hufvudet på sida, lutade han sig ned, likasom för att upptaga sin nåsduk och sade till Lambert, som fattat denna rårelse: — Olycklige! kan du såga sådana saker till denne man?