Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1850, sida 2

———————————————————————— — Raoukhr och Lambert följdes åt. Sä snart de voro ensamma på fältet och utom sina bråders åsyn, fattade Lambert lifligt sin följeslagares arm och sade till honom med dof ton: — Vi åro förrådde! — Store Gud! sade Raoulk studsande. — Denne man, som talade så vål om poI lisen. ... — Nå? — Är en spion. — Kan det vara sannt? — Han har yttrat några ord, som afslöjat honom för mina ögon, på ett ganska afgörande sått... du tvislar ånnu... Hör, du kånner mig. icke, icke en gång mitt namn, min stållning. men hår på dessa mossiga klippor hafva vi ofta samtalat, och du kånner min själ. Nå vål, jag svår, att denne man år en spion — Vi åro förrådde! förlorade! — Förrådde, ja; förlorade icke, ånnu. . . Men det dagas och vi måste skiljas åt. Kom i morgon till Saint-Pierre, och då skall jag såga dig, hvad som återstår för oss att gåra. — Jag år fårdig till allt. — I morgon räkas vi, adjö! — —— ———