Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1850, sida 2

större matskedar märkte med A. S, en förläggsked, slera teskedar, tvenne bägare, m. m. Då såväl större delen af silfret, som del! personer hvilka försålt detsamma påtråffatsi: hårstådes, har vid förhör, som hårom höllsl inför poliskammaren sistl. gärdag, följande upplysningar erhållits: att bemälte C. A. Andersson samma dag anmålan skedde i poliskammaren eller den 15 dennes, ingått i juvelerare Tengstedts butik och efterfrågat huruvida några dylika silfverpieser der blifvit ut-. bjudna till salu; hvarpå hr Tengstedt visa Andersson en kanna, den Tengstedt sagt våga omkring 91 lod. Enär Andersson då påstått att den förevista kannan liknade den som blifvit Anders Sven Andersson frånstulen och tillika innehade samma vigt som denna, underråttades hr A. Levin om förhållandet, hvilken var den, som till Tengstedt ösverlemnat ifrågavarande kanna. Hr Levin medgaf att han lemnat kannan till Tengstedt, men att Levin dagen förut eller den 14 dennesvid middagstiden tillhandlat sig densamma af en bonde, hvilken jemte tvenne andra bönder kommit till Levins bod vid tyska kyrkan och der i privatlåraren Josephis nårvaro utbjudit kannan till salu. För denna erhålls 150 rdr rgs eller efter 1 rdr 32 sk. rgs lodet. Innan handeln afslutades hade Levin flera gånger tillfrågat såljaren om kannan vo; re riktigt bekommen, då denne uppgifvit, att han köpt densamma å en auktion samt tillika sifvit sig ett namn som sedermera befunnits vara falskt. Hr Levin hade derpå genast begifvit sig ut i staden för att esterspana såljaren, hvilken jemte dennes följeslagare antråffats uti deras qvarter vid Kungstorget, just då de voro fårdiga att med sina lass afresa från staden. Sedan bemålte bönder blifvit uppförde till poliskammaren hade de uppgifvit sig vara: arrendatorn Hans Pettersson från lilla Apelnås, Roasjö socken, Kinds hårad, Elfsborgs lån, arrendatorn Gustaf Svensson från stora Lalarp, Sexdrega socken, samma hårad och lån, samt hemmansegaren Jo1 hannes Jönsson från Åsen, Roasjö socken. Hans Pettersson igenkåndes då vara den, som utbjudit och försält kannan till Levin, hvilket äfven nu vitsordades säväl af Josephi som Gustaf Svensson och Johannes Jönsson. Genom poliskommissarien Flygares försorg hade derester såtts reda på, att en annan del af silfret blifvit försäld till juvelerarne Rönbäck och Gökblad härstådes. På tillfrågan uppgaf Rönbåck, att förut omförmälte trenne bönder den lå dennes på förmiddagen inkommit i Rönbåcks butik och utbjudif till salu ifrågavarande sex matskedar 2 teskedar samt en förlåggsked utan skaft, hvilka persedlar Rönbåck tillhandlat sig utaf en af bönderne, hvilken Rönbäck nu igenkände vara Johannes Jönsson, för 64 rdr 12 sk. rgs eller efter 1 rdr 32 sk. rgs lodet. Såvål Gustaf Svensson, som en af Rönbåcks arbetare, intygade sanningsenligheten af Rånbåcks uppgift. Juvelerare Gökblad hade åfvenledes samma dag på förmiddagen haft besök af oftanåmnde trenne bönder, hvilka sagt sig vilja bortbyta silfver och äfven förevist något sådant, men någon byteshandel hade icke blifvit af, utan hade en af bönderne, som Gökblad nu uppgaf vara Johannes Jönsson, till Gökblad försålt en bågare hvarföre erhållits 8 rdr 16 sk. rgs; åfven detta förklarade Gustaf Svensson vara sanningsenligt. En slågting till Anders Sven Andersson, Sven Pettersson, som var närvarande vid förhåret, uppgaf, att det nu å poliskammarens bord befintliga silfver, som Hans Pettersson och Johannes Jönsson innehaft samt fårsålt till Levin, Rönbäck och Gökblad, beståmdt tillhörde bemälte Andersson, hvilket Sven Pettersson så mycket såkrare kånde, som Pettersson bestållt stårre delen deraf hos en guldsmed i Jönköping, för Anderssons råkning.