Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1850, sida 1

A — Göteborg hit anlände segelfartyg skepparen varit nåd sakad anropa en privat person och bedt denne på nå got sått skaffa besättningarne proviant emot ersättning enår de eljest, såsom afstångda från land och stållda mellan valet att svälta eller öfverträda det stränga förbudet mot ilandgående, måste underkasta sig följderna af det sednare, samt att efterfrågan angående helsotillståndet ombord icke skall skett, med mera: och ehuru Sundhetsnåmnden af det sått, hvarpå nåmnde tidnings redaktion förut framburit sina underråttelser om hvad i de till sundhetsvården hörande ärenden hår i staden passerat, nogsamt erfarit, hurusom redaktionens begrepp och insigter i fråga om gållande författningars föreskrifter i dessa ämnen och rörande försattningarnes tillåmpning härstädes, äro högst orediga och förvirrade, hvarföre Sundhetsnämnden icke heller förut aktat skäligt att med något svar bemöta redaktionens emot Sundhetsnåmnden riktade anmårkningar; så hade Sundhetsnåmnden likvål, enår uppgifterna i sista tidningsbladet innefatta en direkt angifvelse om grof vårdslåshet hos hamnmästaren, funnit nådigt att sammanträda och till hörande i åmnet uppkalla ej mindre bamnmåstaren, herr kaptenen och riddaren Adlerbjelke, ån åtven skepparne å samtlige förutnåmnde fartyg, Erik Andersson, Alexander Andersson, Johannes Olsson och Strandberg, hvilka nu voro tillstådes; åfvensom hamndrången Daniel Andersson sig infunnit. Herr kapten Adlerbjelke tillkånnagaf, på fråga, att nåmnde skeppare undergått den i försattningarne föreskrifna behandling; att de ej allenast blifvit tillsporde om sina behofver i fråga om proviant och fått dessa tillfredsställde, ån åfven flera gånger om dagen blifvit tillfrågade om helsotillständet ombord, hvilket hela tiden befunnits godt; att fartygen legat förtöjde fyratio till femtio alnar från land, så att besåttningarne kunnat gifva sina Önskningar tillkånna; samt att under tiden pålitlig person varit å fartygen anstålld och enligt läkares föreskrift verkställt den i försattningarne stadgade rökning. Sedan herr kapten Adlerbjelke aftrådt, förekallades skepparne, hvilka samtlige förklarade, att allt, hvad de hårstådes begårt, blifvit dem lemnadt; att hamndrången ordentligt och villigt betjenat dem; att helsotillståndet flera gånger blifvit efterfrågadt, samt att de icke haft ringaste anledning att klaga öfver hamnmästaren och icke heller anropat någon fråmmande person eller till honom framfört någon klagan. Skepparen Strandberg tillade, att, genast efter hans ankomst hit och då han passerat jernbron, hade en Åokänd herre från land anropat Strandberg och tillsport honom, om han hade brist på proviant, dertill Strandberg jakat; men att hamndrångon strax derefter ankommit, då Strandberg utan dröjsmål fått sina behof tillfredsstållde, så att han icke hade någon anledning att klaga. Hamndrängen Andersson upplyste, att han Lördagsmorgonen, strax efter fartygens ankomst, på befallning af hamnmästaren, frågat skepparne om de behöfde någon proviant, samt åfven efter skepparnes reqvisitioner anskaffat sådan, derå han nu ock medhade åtskilliga råkningar. Sundhetsnåmndens ordförande tillkånnagaf hårefter, att jemvål han strax efter fartygens ankomst instållt sig vid hamnen och tillfrågat skepparne om helsotillståndet ombord och angående deras behof aflifsförnödenheter, derpå han erhållit tillfredsstållande svar. Sedan sålunda blifvit tillförlitligen utredt, att hamnmåstaren till alla delar tullgjort sina åligganden till skepparnes fulla belåtenhet, fann Sundhetsnåmnden ej någon vidare åtgård erforderlig. Ut supra. In fidem protocolli, Gustaf Svulander.