Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1850, sida 1

huggen sten, hvarpå man hade lagt den slintyxa, hvaraf de galliske presterne betjenat sig vid sina offer, och hvilken man upptåckt vid de gråfningar man anstållt under monumentet. Den vidstråckta grottan, som utgjort en begrafningsplats, från hvilken man upptagit ett stort antal ben, var ånnu till hela sitt inre rundtomkring våggarne uppfylld med halfförstörda likkistor af sten, från hvilka man borttagit de hållar som bildat locken. Anblicken var dyster. Uti hvalfvet blixtrade ispiggarne vid lampans fladdrande sken, och bildade likasom en zodiak på detta underjordiska firmament. Stora trådstammar, liknande svarta ormar, och murgrönsrankor, hvilka genomtrångde våggarnes remnor, bildade, på det gamla barbariska templets front, friser och spiralfigurer, tillskapade af naturens hand. Nattbråderna sutto utan någon viss ordning på grafvårdarne, och hållo, såsom vanligt vid högtidliga sammankomster, sina dolkar blottade i hånderna. Dessa Frankrikes barn hvilade på de grafvar, dit deras galliske fåder nedstigit drömmande om strider och eråfringar; det krigslystna blodet, filtrerat genom så många tusen generationer, rann ånnu i deras ådror.