Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1850, sida 2

— ———7———— verlden, och hennes milda lynne, hennes råttframhet och ytterst enfaldiga karakter, gjorde I henne komplett oförmögen att bedöma saker: och personer. Då Edith och hennes amma slagit sig ned på rörsossan, i denna halfdager som de gröna jalusierna ästadkommo, hindrade dem en viss rörelse en stund att tala. Derester sattade sru de Forban Ediths hand och sade endast: — Nå, mitt barn, det år ju i dag som vi skola göra det der profvet.... har du portråttet med dig? — Ja, hår år det, — Sade den unga flickan, framtagande den pastelmålning, som hon så uppmårksamt betraktat under vågen. — Har du målat det? — Ja, jag har, med samvetsgrann sorgfållighet kopierat originalportråttet, som vi ega. — Vi kunna sedan i dag jemföra hans drag med denna majestätiska bild. ... Han våntar oss. — Tror du det, min lilla dadda? — sade den unga flickan, som genom vanan bibehålz lit denna barnsliga benåmning. il (Forts.) l