Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1850, sida 2

kunde få någon smed som först lagade vagnen. Omöjligt! Nu var man lika angelägen om att jag skulle köra genom staden, som man förut varit att hindra mig att slippa in. Jag visade dem att vagnen var så illa skadad, att den förmodligen icke höll att köra genom den långa stenlagda gatan och att det vore vårre om jag på detta vis skulle komma att stanna midt i staden på gatan. Döfva öron! Jag förbigår allt det obehag jag hade vid denna långa ventilering, hvaraf slutet blef att jag måste köra genom staden med vagnen sådan den var och ett stycke utom andra tullen erhåll en smed får att laga min vagn, med vilkor likvål att jag höll mig på behörigt afstånd från smeden. Denne kom, besåg vagnen, ref sig bak örat, menade att han icke kunde laga vagnen utan hemma hos sig, men fann likvål slutligen att det kunde gå för sig ute på vågen, ehuru ej på kortare tid ån fyra timmar. Det var nu middagstiden; men min begåran att få komma in på något stålle för att få mat var, såsom man lått kan begripa, förgåfves. Efter fyra timmars våntan, i regn och slask på öppna vågen, var min vagn fårdig och jag satte mig upp genomblöt och skyndade till nåsta gåstgifvaregård, lycklig att slippa ifrån ett stålle der en kunglig författning, under ögonen på den som skall vara i konungens egen stad och stålle, kan till den obegripliga grad föraktas och missbrukas ). ) Den författning som tillåter spärrningar säger uttryckligen att resande icke så uppehållas och der gästgifvaregård finnes i stad som år spärrad, skall staden inrätta serskild gästgifvaregård utanför. C H111— n. .: ———!Rm