Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1850, sida 2

24 tak öfver hufvudet. Men allt förgåfves. Nägon fiskal syntes icke till; man hade icke annat svar ån: -hår slipper ingen in.Denna ventilering drog imellertid ut nåra en timma oeh slutligen ankommo håstar. En af de vaktande, en hedervård borgare som förmodligen tyckte att mitt öde var något hårdt och nog visste hvad det ville såga att få resa så der med tom mage en ruskig höstmorgon, kom imellertid fram till vagnen och yttrade: ;Hår nu herre, det år minsann inte borgerskapets fel, utan det år den förbannade solerans, som grasserat så förskräckligt der enere i Skåne, att herrn inte kunnat få sig någon frukost i Warberg; men skulle inte -herrn vilja ta sig en risp, för se det kan pehöfvas i det hår vådret (och derpå drog han upp en liten byracka ur fickan.) -Skäll — se der håll till godo!Detta var då åtminstone en komisk diversion i min för öfrigt rått bedrösliga belågenhet. Jag tog emot det erbjudna, som alltid gjorde någon verkan. Men se tilltugg det har jag inte, om jag inte skulle ha en bit skorpa i lommen — och efter något sökande drog min hedersvårda borgare opp en liten rund skorpa ur våstfickan. Jag tackade för hans vålvillighet, håstarne voro nu förspånda och angelågen att så fort möjligt komma till nåsta gåstgifvaregård, lofvade jag körsven goda drikspengar, ifall han körde dugtigt och vånde så ryggen åt Warberg. På nåsta gåstgifvaregård tråffade jag min gamle vån, chefen för sundhetsvakten i Warberg, som mycket beklagade mitt missöde och sökte hålla mig skadelös för de motigheter som mått mig i Warberg. Resan fortgick nu utan vidare dylika åfventyr till Örebro, dit jag anlånde en af de första dagarna i Oktober. Hår möttes jag åter af spårrningar med de vanliga tillropen: -Håll! hvem år herrn? hvarifrån kommer herrn? Jag uppgaf namn och hemvist. -Jaså, herrn kommer ifrån Skåne, ja då får berrn inte slippa in.—-Men vågen går ju midt igenom staden och jag måste passera!— -Fär ingen slippa in som kommer ifrån Skäne!-— -Men hvart skall jag då taga vägen?— bet vet jag inte, herrn får vånda om! Huru osannolikt detta låter, så år det dock tåmligen ordagrannt den första dialogen jag hade med vakten utanför Örebro tull. Efter ytterligare ventilation och då jag alltjemnt blifvit afspisad med samma svar, frågade jag om det inte fanns någon förnuftig menniska i staden som hade något att såga och som man kunde få tala vid; om man inte kunde få tala vid sundhetsnåmndens ordförande eller stadsfiskalen. En drång afsåndes får att framföra min förfrågan. I parentes sagdt regnade det nu likasom i Warberg. Efter en halftimmes våntan i regnet återkom drången och sade att jag skulle skicka upp pass och betyg. Mitt pass var nerlagdt; jag sånde mitt sundhetsbetyg och svarade att jag icke kunde tvingas att utanför på landsvågen uppacka mina saker; man kunde vål på en gåstgifvaregärd fordra mitt pass, men icke att jag under bar himmel och i regnet skulle draga upp mina effekter. Drången gick, och återkom slutligen med sundhetspasset och det besked att man inte frågade efter dylika papper. Om jag inte ville ta fram passet så finge jag vånda om. Det bjelpte således icke; jag måste i regnet packa upp mina saker och framleta passet. Det afsåndes och efter lång våntan återkom budet med det besked att jag finge passera staden, med förbehåll att jag körde fot får fot så att bevakning kunde medfölja och hindra beröring mellan mig och innevånarne. På andra sidan staden skulle jag ett stycke utanför tullen få byta om håstar. Det var efter mer ån en timmas våntan i hållregnet som jag erhöll detta besked. Nu ville olyckan att jag på de dåliga vågarne kört sönder min vagn. Jag gjorde vakten uppmärksam hårpå och frågade om jag icke — AT DAEK EEE ENAS YE SEEN — — 2 —