Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1850, sida 1

I och sandiga stranden var bebygd ——— yrera sarkosten emellan den gamla dammbyggnadens ruiner, hvilka bildade ett slags skär vid denna strand; Edith och hennes bror sutto tysta midt emot hvarandra. Båten styrdes nu mot ån Aix. Den kala med torn långa skuglugn och spebätarne, som och bastioner, hvilka kastade sin ga öfver vattenytan. som var gelklar; de jemna rörelserna af plöjde densamma förmedelst lätta ärslag, hasssåglarnes stora, hvita vingar, hvilka utan att tyckas röra sig klöfvo den azursärgade rymden; hela utsigten från båten stod i harmoni med de båda ungas djupt tankfulla sinnesstämning. De tycktes begge två, liknöjda och sysslolåsa, betrakta de låätta båtarne, som gledo fram vid deras sida. Men Cedric kastade öfta sina blickar på ett till hålften upprulladt pappersblad som han höll mellan sina singrar, och hvars hemlighetsfulla och symboliska teckenskrift han tycktes djupt begrunda. Edith hade nedfållt sin stora spetsslöja, och i skydd af den höll hon i sitt knå en liten pastellmålning, den hon oupphörligt förstulet betraktade. De båda unge, fördjupade så uti en brinnande inbillnings verksamhet, som gör att tiden går fort, likasom den åfven påskyndar