Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1850, sida 1

Som gifver tonen åt den öfriga befolkningen, som för andra år något att esterhärma. en lefvande undervisning, och som tjenar att bibehålla denna blandning af tysia traditioner och ösvgrenskommelser, som kallas sör umgångessått. Felet ligger icke deruti, att det sattas rikedom uti Nya England, utan deruti. att det år förhjudit att begagna sig deraf. I Massachusets och förnämligast i Boston sinnas mäånga ganska ansenliga rikedomar, hvilka hårleda sig från flera slågtfåljder; millionärer äro icke sållsynta i New-York; men öfverallt år rikedomen bunden af en ostracism. Att hafva ett hus vid den offentliga promenaden; som heter Common-Gardens, högre sträcker sig icke åregirigheten hos en millionär i Boston; också sinnas der några gator, hvarest tomterna åro likaså dyra, som uti City i London eller vid Boulevarderna i Paris; men såvida denne millionår vill bibehålla sinä medborgerliga råttigheter, såvida han icke vill blifva utskriken af sina grannar, såvida han önskar blifva, icke representant i kongressen, icke deputerad i statens lagstiftande församling, icke medlem af municipalstyrelsen, utan administrator för sitt qvarier eller kyrkoföreständare för sin stad, så får han icke inskränka sig till att först helsa på den ringaste af sina uppköpare; han skall gå honom till mötes, trycka hans hand och underråtta sig om hans helsa; han skall klåda sig i allmånt brukliga klåder: och gå till fots. Det finnes icke tjugo ekipager i Boston, och ingen enda familj, hvarest finnes flera ån tre eller fyra tjenare, manliga och qvinliga sammanråknade; och detta med rikedomar, hvarmed man i London eller Paris skulle hålla tio till femton personer i sin tjenst. Man måste hålla sin dörr öppen för sina grannar, mottaga och besvara deras besök; antingen man gerna umgås med dem eller icke; ingenting får glömmas, för att så Sin rikedom ursåktad. Långt ifrån att tänka, att det, af tvenne lika stora förtjenster, år bättre att till deputerad vålja den, som besitter någon förmögenhet, i det hopp att han skall vara mera oberoende, önskar man att så fattigt folk till alla poster, som besåttas genom val, på det att fruktar ätt icke blifva återvald skall tvinga dem att vända sig efter den populära vinden. I ett sållskap af handlande ledde Sir Charles Lyell samtalet? på en utmårkt medlem af kongressen, hvars hustru nyligen erhållit ett stort arf, och frågade, hvilket inflytande denna håndelse kunde hafva på hans ätervåljande. Ester en läng diskussion kommo alla öfverens om, att detta arf icke kunde hafva nägot skadligt inflytande på den omtalte senatorns äterval. Det föll ingen in, att förvärsvandet af en oberoende örmögenhet skulle gifva honom större rätlighet. Om vi från Nya-England begifva oss till de sydliga eller vestliga staterna, så skola vi finna, itt denna ostracism mot rikedomen år: åäånnu ullständigare. En medlem af kongressen ercånde för: Sir Charles Lyell att han vid hvarje sal nödgades påtaga sig sina mest slitna kläler, för att göra besök hos valmännen. och tt han alltid, oaktadt det ofantliga afständet. ick till fots, ehuru han hade flera hästar på in egendom. En annan våntade, att utan konsamhet blifva förbigangen, emedan hans A—