Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1850, sida 1

ä vål, ja, min far! — utropade den unge mannen, i ett uthrott af hånryckning, framkallad dels af gubbens goda och milda tilltal, dels af champagnevinet hvarmed han nedsköljt sin måltid; hvarför skulle jag icke tillstå för er hvad som uppfyller min sjål.. .. Ni skall icke förråda mig, ni! — Jag, förråda dig, mitt barn! — sade Hr Pontarlier, strålande af glådje. — Långt derifrån! Det år så vanligt vid dina år! ... Jag skall snarare bistå dig så mycket jag förmår. — Min goda far! — Ja så, det år således en verklig passion? — Ja... som förtär hela min varelse. — Det kan man vål begripa! — sade Hr Pontarlier. — Jag har helgat henne hela mitt lif, återtog den unge mannen, och år fårdig att då för henne. — Åh, vi skola hoppas att det icke skall gå så långt... — För den renaste, den ådlaste... — Ah ja det förstås... men hvarför har du icke talt vid mig derom fårut? — Jag har fruktat, att ni icke skulle får stå mig. — 4 kors!