Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1850, sida 2

de nedriga handlingar, som begås omkring oss, ser du icke på samma gång samma blekhet på våra ansigten? Når hoppet vaknar i din själ, och du tror dig på långt håll hafva upptåckt Frankrikes råddning, ser du icke då samma glådjeblixtrande stråle i våra Ögon? Ja, Bories, vi utgöra tillsammans blott ett enda våsende; det beror icke af dig att låta oss lefva eller då den ene utan den andre. Bories egde icke styrka att svara; hans vånners ömhet för honom uppfyllde hela hans själ och en onämnbar känsla af sållhet genombåfvade honom. Men på samma gång ryste han för de faror han skulle gå till mötes, då han såg sina kamrater vilja dela dem med honom. Han lutade sin brånnheta panna i handen, och häftiga rysningar skakade hans fibrer. Raoulx fortfor: — Min Gud! — tror du då, att vi göra ett så stort offer, då vi blottstålla våra lif på samma gång som du ditt? Vi lefva i en så sördömdt ledsam tid, att vi ofta afundas deras Öde, som tagit lifvet af sig sjelfva för att undfly den. Det år en af dessa epocher för en politisk kris då allt sjuder i hela vår varelse, då man kånner ett behof att lefva lika fort som tiden går... då år det odrägligt att