Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1850, sida 1

AA — af politiken. De franska emigranterne, som nåstan uteslutande begifva sig till New-JYork eller New-Orleans, tillhöra nåstan alla fria eller konsthandteringar; man kan således icke såga, att deras nårvaro bidrager att nedsåtta landets intellektuella ståndpunkt. De åro också långt ifrån att ligga deras nya fådernesland till last; vi behöfva intet annat bevis derpå, ån de ringa summor, som det franska sällskapet i New-York har utgifvit, för att understödja sjuklige, fattige eller med kroppslyten behåftade fransmån. Detta sållskaps utgifter uppgingo förlidet år icke till hålften af dess inkomster. Den italienska emigrationen år på det nårmaste i samma stållning som den franska. Således återstå ånnu två emigrationer, de enda, som verkligen uppgå till en någorlunda ansenlig summa; de, som komma från England, Irland och Tyskland. De engelsmån som resa Öfver för sattigdoms skull, vånda sig till åtskilliga välgörenhetssållskaper, hvilka uteslutande sånda dem till de engelska kolonierna. De Förenta Staterna erhålla således, i fråga om Engelsmån, blott dem, som ett litet kapital tillåta att vålja det stålle, hvarest de vilja bosåtta sig. Man vågar ej för mycket om man såger, att desse emigranter icke åro såmre ån den massa med hvilken de snart blandas. Det samma kan man på långt når icke såga om Irlåndarne. Likvål bör tillåggas, att den iriska emigrationen står i begrepp att ombyta karakter. De sista rapporterne från de för emigrationen anstålda kommissarierne intyga, att sedan flera år tillbaka, och förnåmligast sedan potatessjukan gaf det iriska jordbruket en hård ståt, år det icke långre såsom förut, den fattigaste delen af befolkningen, som utgår pluraliteten af utvandringen, utan tvertom arrendatorer och smårre godsågare, hvilka, får att kunna resa, upptaga de små summor de hafva i sparbankerna och sålja allt hvad de ega. Sedan flera år tillbaka hafva på detta sått temmeligen betydliga summor gått ifrån Irland till de Förenta Staterna; och man har utråknat, att det kapital, som den iriska utvandringen medfört, vuxit i minst tio gånger så stort förhållande, som antalet af utvandrarne. Det år ickedestomindre sannt, att ett temligen stort antal irlåndare komma till Fårenta Staterna med tillhjelp af den offentliga barmhertigheten, eller genom de små summor som de förut anlånde emigranterne sånda hem till sina qvarstannade slågtingar. Dessa emigranter ankomma utan något annat kapital ån deras armar, och utan någon intellektuel bildning; största delen af dem kan aldrig höja sig öfver en simpel daglönares vilkor. De föra med sig alla de laster som år oskiljaktiga från okunnigheten och fattigdomen: vanan vid orenlighet, dryckenskap och sysslolöshet. Tilloppet af dessa iriske utvandrare har i de fyra eller fem stora hamnarne som höra till unionen, bildat en rå befolkning, utan ordning och seder, hvilken utgår en verklig fara för de ståder der den uppehåller sig och hvilken på det mest olycksbringande sått bearbetas af politiska spekulanter. Anmårkas bår, att den fattiga delen af de iriska utvandrarne blott med utomor——kä RER