Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1850, sida 1

rådare, som hafva förledt och utlemnat öfverste Caron! att under dess fanor se oådle slafvar, hvilka låtsat ett ögonblicks trohet och tillgifvenhet, för att locka i sina snaror den som var trogen och ståndaktig! Se der den vårsta skymfen att utplåna får oss i hvars ådror den sanne soldatens blod rinner. . . Men, hvad går det emellertid, om blott vi åro rena för dessa flåckar, redlige och tappre, ur stånd att dagtinga med vårt samvete får förförelser och fruktan? hvad går det, om vi båra samma uniform som desse uslingar, blott vår själ år olika deras? — : fa, Raoulx, — det har du rått uti, — inföll Pommier; låt oss förblifva trogne pligten och hedrens lagar; låt oss alltid handla så, att vi kånna frid med oss sjelfva; ty i denna frid skola vi alltid kunna hemta tillråckliga krafter att fördraga allt det åfriga. Bories teg; men han lyssnade uppmårksamt på sina kamraters ord. I detta Ögonblick hördes en trumhvirfvel på exercisplatsen. — Rappel vid denna timma! Ah, nu vet vet jag ... vår kapiten har i dag på morgonen begifvit sig till sin nya post... det år utan tvifvel hans eftertrådare som anlåndt. Underofficerarne stego upp och begåfvo sig till sitt kompani, som verkligen blef uppståldt