Några ord om Heclesiastik-Departementet och dess sätt att befordra reformer. (Insåndt från Upsala stift.) (Forts. fr. N:o 250.) I hvilket bedrösligt skick folkskolevåsendet nåstan öfver hela landet befinnes, utan att från regeringens sida något steg tages till dess håjande, eller ens de medel anvåndas, som rikets stånder för detta åndamål anslagit, eller ens det verkliga förhållandet nårmare undersökes, år alltför bekant. Enligt de officiella uppgifterna funnos år 1847 ensamt inom Lunds stift omkring 4000 barn inom skolåldern, som voro i fullkomlig saknad af all undervisning, vare sig hemma eller i skola; och dock torde intet stift vara jemförelsevis så väl försedt med folkskolor och så gynsamt får skolgången, i anseende till den tätare befolkningen, som just Lunds. Huru skall då förhållandet vara i hela riket? Hvem ser ej vid tanken hårpå den afgrund, ur hvilken proletariatet med hvarje är på ett så förfärande vis tillvåxer? För ecklesiastik-departementet finnes såkerligen icke något åmne, som får närvarande med mera skål borde påkalla dess sorgfålligaste omvårdnad och mest anstrångda uppmårksamhet, ån just folkskolvåsendet och dess förhållande till den med hvarje år allt bekymmersammare fattigvården. Sjelfva reformen af elementarlåroverken år af en jemförelsevis ringa vigt, emot denna skriande angelågenhet. Och likväl göres intet för att ens upplysa allmånheten om den verkliga stållningen! Konsistorierna afgåfvo vål. enl. folkskolestadgans föreskrift, sina uppgifter om folk undervisningens tillstånd den 1 Juli 1847, och man våntade att åtminstone under år 1848 från ecklesiastik-departementet erhålla en på grund af dessa uppgifter utarbetad beråttelse om folkundervisningens tillstånd i hela riket. Men ånnu i denna stund har ingenting derom erfarits. Man har icke ens förnummit, att konsissoriernas beråttelser, som åtminstone hade bort vara fullståndigt inkomna vid den tidpunkt, då statsrådet Genberg blef chef för departementet, någonsin blifvit för konungen föredragna. Det vore likvål åtminstone