Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1850, sida 3

dafui. Hår strandade blef morgonen derpä af indiska oc starka strömsåttning drifvet mot kusten. Der visade sig infödingarne, nårmade sig med alla tecken till fred och erbjödo sig att lemna allt möjligt bistånd. Med deras tillhjelp blef också under denna och nåstföljande dag en stor del af lasten förd i land. Åndteligen beslöt sig åfven kaptenens fru att gå i land. Men vare sig nu att infödingarnes hufvudman ville ega en hvit gemål, eller hans folks girighet blef våckt, allt nog, manskapet angreps plötsligt af infödingarne; med möda råddade de sig i sina bätar, frun qvarhölls tillika med två andra i fångsligt förvar: Alla förråder plundrades; de arme sjömånnen måste från yraket vara overksamme åskådare, och hade inga medel att försvara sin egendom och sina vänner. Ändtligen rustade sig infödingarne att äfven angripa vraket, och manskapet stack nu, på vinst och förlust, ut i sjön, öfverlemnande åt fienden deras byte. Femton dagar och nåtter drefvo de omkring på oceanen tills det åndtligen lyckades dem att landa vid kusten af Maskat och der finna ett vånligt emottagande. Alla mått och steg vidtogos af styrelsen för att rådda de skeppsbrutnes egendom och fångarne; förgåfves. Kaptenens frus öde mildrades snart. Redan om aftonen dagen efter sitt tillfångatagande sörsökte hon att i sållskap med en annan fånge återkomma till vraket. Hon anförtrodde sig i detta åndamål åt en vid stranden liggande båt, men denna kantrade då de stötte från land. Frun och båtsmannen blefvo begrafna uti vågorna,