VA AVE —Ö119191011IUlII dIIIIMIU-. AAA — Insändt. (Forts. och slut fr. N:o 244). Af denna species facti torde nu den allmånhet som kommit att låsa sista sista håftet af Minnen af Johan af Wingärd, klart inse att den hjertskakande nåden i provinsen hade ett helt annat utseende ån dåvarande landshåfdingens uppfattning deraf, och att det år i högsta grad obehörigt, att såsom baron Fleetwod uti sitt omnåmnde bref går, beteckna såsom villvillige förtalaredem som sågo saken frän en annan sida ån han och herr landshöfdingen — och att då herr landshöfdingen genom sin i officiella bladet införda rapport, framkallat nödvåndigheten af en replik, som icke kunde blifva en panegyrik låg deruti ej eller ett illvilligt förtal, utan helt enkelt ett sjelfförsvar för sig och andra och man skulle icke tro att herr statsrådet Wingård som låtit trycka och friherre Fleetwod som skrifvit ifrågavarande bref, skulle vara belåtne om man ståmplade dem såsom eillvillige förtalare, derföre att de uppoch omfattat denna saken så som de gjort, och hade de åtnöjt sig med att blott litet förgylla landshöfdinge Wingårds åtgårder, så hade saken kunnat nu fått passera oanmårkt, men då de derjemte gått så långt som de gjort, skall såkert ingen förundra sig öfver att insåndaren upptrådt till sitt och andras försvar. På ett annat stålle i detta håfte af Minsnena (sid. 115) yttras: -Men Finngubbarne hittade på råd och det var just desse våldige mjölåtare som glömt barkbröd, som lupo till Stockholm med ett för tillfället bakadt dåligt hbarkbröd.På den tiden dessa sorgliga håndelser togo allmånna uppmårksamheten i anspråk hörde man aldrig talas om en sådan håndelse, och man undrar storligen om den som beråttat detta för statsrådet Wingård ej misstagit sig, och sammanblandat det förhållande att det Just var H. M. konungens egen ordonansofficer som i sjelfva nådens hemvist, Finnskogarne i Wermland, afhämtat och till Stockholm medfört nödbrödet. Vare sig dermed huru som helst, så år dock såkert, att det lyser ett gifvet misstag uti att ett sectra för tillfållet bakadt dåligt barkbröd förevisats.Ett sådant skålmstycke behöfde ej anvåndas, som af bilagorne synes, då tusendetals menniskor icke egde annat ån nödbröd af åndå sämre halt ån bark, att anvånda till försök att uppehålla lifvet. Insåndaren hvilken likasom andre dragit i stack både i portföljen och minnet, år sannerligen ledsen att en så human man som statsrådet Wingård genom ossentliggörandet af de lika särande som obehöriga uttrycken i friherre Fleetwoods bref, framtvingat återupptagandet af ett åmne som hvilat i 20 år, och som insåndaren åtminstone icke i annat fall skolat uppvåcka. Utdrag. Hos en fattig torpare har fattigdomen gått så långt, att hustrun beråttar sig icke haft annat ån vatten, blandadt med sin egen mjölk, att bjuda sina uthungrade barn. Icke långe sedan kom en inhysesman till mig, och förde den vanliga klagau, att icke arbete eller förtjenst var att få (det året), men ville anmåla sin nåd innan han måste se sina harn svälta ihjel. I dag för ett par timmar sedan kom en hustru med sitt barn på armen, och ett uthungradt vid sidan, och klagade sig, jemte sin saknad af bröd, att äfven sakna tak öfver hufvudet; att hon åfven måst tillbringa den natten, då det nyligen regnade så mycket, ute med sina 4 barn. Möllesvik den 13 April 1831. Em. Laurell. Utdrag. För årade skrifvelsen af den 9 innevarande, får jag Ödmjukast tacka, och såsom svar å densamma, i afskrift öfversända innehållet af en annons, som man varit betånkt att genom tidningarne offentliggöra till allmänhetens behjertande. Något måste man tillgripa i den sörsärliga nåden. Redan den 14 Mars skref jag till vällosliga landshösdingeembetet i Carlstad rörande nöden hår på Finnskogarne, men utan att bevårdigas med ett ord till svar. Nöden ökas likvål med hvarie