Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1850, sida 2

Dessa underråttelser, de senaste från Paris, åro af den 28 okt. och sörmåla att en ny fnurra kommit på träden emellan Changarnier ochj presidenten, hvilkas enighet likvål framstålldes som fullkomligt betryggad efter dHautpouls afgång. Anledningen till den nya konslikten år att söka i ätskilliga förhållanden. Först har utkommit en dagorder af den nye krigsministern Schramm, hvilken dagorder uttydes som en uppmaning till chansarmier att erkånna ministerns auktoritet och underkasta sig den militåra subordinationen. Dernåst skall changarnier vara stött deröfver, att de bonapartistiska bladen fortfara att uppmana honom att uttala sig rörande sina planer och sina politiska åsigter, och slutligen — och det år hufvudorsaken till den ömsesidiga förbittringen — har man i Elysee beslutat att afsåtta general Neumayer från befålet öfver en af armåedivisionerne i Paris, ett kommando, som han erhållit af Changarnier. Grunden till detta beslut skall vara, att Neumayer vid revyerna förhindrat sina trupper från att ropa: leve kejsaren! och desutom begåret att håmnas på Changarnier, derföre att han, trots alla uppmaningar, åfven från presidenten personligen, icke kunnat förmås att yppa hvad han tånker i frågan om sörlångningen af presidentens makt. Då man meddelade Changarnier beslutet, satte han sig på det beståmdaste deremot, under förklaring, att derest man icke åtrade detta beslut, ville han på nationalförsamlingens talarstol underråtta nationen att en general blifvit afsatt, emedan han icke ville deltaga i upproriska rop, och påyrkade ett extra möte af bevakningsutskottet. Presidenten och krigsministern å sin sida anses hafva gått för långt i saken för att rent af gifva efter, och presidenten skall vara vid mycket dåligt lynne, beklaga sig öfver Changarnier, öfver sina rådgifvare, öfver hela verlden. För att förekomma en fullståndig brytning, hafva ministrarne gått smellan och föreslagit Changarnier, att han får vålja Neumayers efterträdare i kommandot och Neumayer hugnas med hederslegionens storkors. Man vet ånnu icke, om detta förslag, som kommer nåra på ett ut med en eftergift för Changarnier, skall blifva antaget. Sålunda stå sakerne, Changarnier år uppbragt, krigsministern vet icke hvad han skall göra, och presidenten har stångt sig inne i sina rum och emottager ingen. En sak bevisa imellertid alla dessa tilldragelser, nemligen att ryktet, det Changarnier gått öfver till presidentens parti år alldeles ogrundadt. Såkert synes deremot vara, att Bonaparte och hans anhang hysa mera fruktan för Changarnier, ån för någon annan man i hela Frankrike, och det år icke eller så osannolikt, att generalen för egen råkning spekulerar på presidentvårdigheten.