Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1850, sida 1

— Ja, såkert, — tillade Pommier. såsom soldater kunna vi hoppas ett grånskrig hvari man kan förvårfya sig kaptensgraden. hvarom jag nyss talade. Såsom Carbonari hafva vi en strid att kåmpa mot monarkien, hvarunder vi kunna skjuta bråche på den hvita fanan och förvårfva den högsta graden bland frihetens försvarare. I detta ögonblick skymtade skuggan af en man framför de unga Carbonari, tydligt aftecknad i det matta solljuset på hafssanden vid deras fötter. Denna skugga kunde icke uppkomma på något annat sått, ån af någon som gick förbi på stranden, hvilken på detta stålle höjde sig vertikalt bakom de unge månnen. Vid denna åsyn båfvade de och betraktade hvarandra med ängslan. — Någon har hört oss! — sade pommier sakta. Gud förbjude det! vinden har mähånda öfverröstat oss. — Det blåste icke nyss, — sade Raoulx; — och ljudet af rösten stiger alltid uppåt. De reste sig upp och blickade uppmårksamt åt alla håll, men utan att varseblifva någon. Denna ledsamma håndelse oroade dem dock lifligt.