Ofta, under de chimåriska förslager, som gjorde våra permissionstimmar så flyktiga, grundade vi ett, enligt vår mening, vårdigare samhålle efter gudomligt mönster, och hvartill vi icke kunde finna någon motbild på jorden. Vi önskade ett samhålle med frihet och såkerhet får enhvar och der hvarje menniska innehade en plats, motsvarande hennes sanna vårde; der förtjensten ensam adlade; der dygden herrskade i stållet för rikedomen, der sjålens njutningar och kårlekens sanna lycka öfverallt intogo den egennyttiga beråkningen och de hårjande passionernas rum, hvilka förtåra menniskan, ehuru hon år långt ifrån ljuset ... Och vi tyckte ofta, då vi sågo oss så aslågsnade från all verklig samhållsordning, att vi voro barn eller narrar. — Och allt hvad vi nu sagt år åndå verkligen inskrifvit i det hemliga sållskapets lagbok. — Vi återfunno också der våra tankar fram stållda i ett brinnande språk, under en upphöjd och glånsande form. Det våckte hos oss en omåtlig glådje, en tillåtlig stolthet, attivår okunnighet hafva upptåckt sanningen, och utan prestens tillhjelp kommit till en ren gudsdyrkan. — På detta sått intråda vi alla i carbonarismens leder. De fullkomligaste systemer göra inga verkliga proselyter, de uppsöka blott på