QOc — som påminte om de österlåndska sagorna. De facklor som den 31 Mars så hoppfullt strålade i de ungerska qvinnornas hånder, åro slocknade; men de känslor som tånde dem lefva ånnu qvar; och långe skall mången urblekt bandstump, mången pressad blomma fuktas af tårar, såsom dyrbara minnen från denna festliga afton. Morgonen derpå begaf sig Kossuth till Gyångyös, hvarest nya segrar våntade honom. Denna period var just den, då vår lyckas sol tycktes vara i stigande; då framtrådde åter ett antal personer, hvilka allt ifrån vår retrått från Pesth afbrutit all gemenskap med oss, för att med smilande, oskyldigt utseende lyckönska ungerska styrelsen. Atskillige af dem, som hade föregifvit allvarsamma sjukdomar, tillfrisknade hastigt och visade sig mycket beredvilliga att återtaga de platser de innehaft innan Österrikarne bemågtigade sig Pesth. Påzmåndy, den förre presidenten i andra kammaren, visste icke en gång huru han skulle kalkylera sitt spel, så förslagen och listig han ån år, Sedan han under hela vintern njutit af furst Windischgrätzs pardon och stått i öppen förbindelse med österrikarne, öfverlemnade han sig nu, vid ungrarnes intåg, villigt i deras hånder som fånge. Det var en allmån tro, att ungerska regeringen skulle behandla honom med all den strånghet, som en landsförrådare förtjenar. Fru Påzmäåndy, som engång stått uti ett intimt förhållande till fru Kossuth, förnekade fegt och öppet hvarje förbindelse, når lyckans gudinna vånde oss ryggen. Men når hon såg sin man uti ungerska regeringens våld, hastade hon till Debreczin, för att söka skydd och hjelp för honom hos sin förra våninna. Intrådande uti Thereses rum, hvilken visst icke våntade hennes besök, störtade hon fram till henne och utbrast i tårar. Men Therese kunde icke lått glömma förolåmpningar af så sårande natur. Hennes kånslor för fru Påzmändy hade varit långt varmare ån för nägon af de få, för hvilka hon hyst någon innerligare vånskap. Detta minne verkade våldsamt på henne. Våndande sig med bitterhet från sin trolösa våninna, skyndade hon till dörren; fru Påzmåndy följde henne och talade om försoning. AIlarig, aldrig! utropade Therese och lemnade rummet. Fru Påzmåndy återvånde, sannolikt i den öfvertygelsen, att ingenting mera var att hoppas för hennes man. Hon visste huru trolåst han handlat emot Kossuth personligen, och denna omståndighet tycktes henne vara den farligaste. Påzmåndy sjelf såg likvål saken på en annan sida. Han var noga bekant med den mans karakter, på hvilken för nårvarande hans dom berodde. På ett listigt och skickligt sått uppråknade han, under sitt försvar, alla sina personliga förolåmpningar mot Kossuth. Denna list erhöll en lysande framgång. Han fick pardon, med den enkla tillsågelsen, att draga sig tillbaka till sina egendomar. På sådana ådla misstag uti handhafvandet af ungerska råttvisan, kan mer ån ett exempel framvisas. Kossuth hade under sin styrelse antagit den heliga och sköna grundsatsen: -Förlätelse verkar måktigare än strass.och denna regering kallade åsterrikarne