Ludvig Kossuth och hans familj. (Af ett ungerskt fruntimmer, som stått i förtroligt förhållande till Kossuths familj.) (Forts. fr. N:o 242.) Kossuth, hvars smak för enkelhet ingalunda förminskat hans riddderliga uppmårksamhet för fruntimmer, kastade hastigt på sig sin nationella högtidsdrågt och begaf sig tillika med oslicerarne ned på gården, midt på hvilken man hade lemnat plats för honom och hans uppvaktning. I det ögonblick han intrådde i kretsen, betåcktes marken så fullkomligt med kransar och buketter, ditkastade af fruntimren, att herrarne bokstafligen stodo på en blomsterbådd. En ung vacker flicka steg fram och höll till honom ett kort men passande tal. Kossuth, ehuru van vid hvarje slags hyllning, var djupt rörd; och i hans svar låg ett uttryck, sådant som endast han kunde meddela orden. Då han slutade, höjdes från alla sidor starka eljen(vivat) rop uppståmda af tusentals klingande qvinnoröster. Folkmassan trångdes omkring honom, men lemnade honom dock fri passage, och hans våg var bestrådd med friska blommor. Från fönsterna på residenset, hvarest biskop Horvåth, åtskilliga andra af Kossuths vånner och jag hade vår plats, hade denna scen ett magiskt utseende,