Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1850, sida 1

er en af mina kusiner, som år juvelerare och ganska skicklig i sitt yrke. Det sinnes ingen annan i hela staden, som kan reparera denna vackra ram så, att ciseleringen icke skadas. — Jag tackar er, mamsell, — svarade han; — och om ni vill hafva godheten att göra mig denna tjenst, torde jag nu få lernna er detta portrått och sedan låta hemta det hos er når det blir lagadt. — Det går an, min herre; min fader heter Daubray, han år timmerman och bor vid porte de IHorloge. — Jag skall komma ihåg detta. Natten hade inbrutit; den ådsliga vågen gick i många krokar genom småskogen. Gilberta, för hvilken alla dessa krokvågar voro bekanta, blef nu fremlingen till stor nytta för att leda hans steg; och, i erkänsla derför, bjöd den unge mannen henne sin arm till ståd för hennes. Mörkret gjorde fården ånnu svårare; håsten stannade ofta får att åta af det daggbestånkta gråset, och de tvenne vandrarne voro nödsakade att sakta sin gång. Denna så enkla, så föga åfventyrliga vandring, hade dock på Gilberta ett stort inflytande i följd af de intryck, hon erfor. Hon insåg att hvarje trådgrupp på deras våg hådanefter skulle hos henne våcka något minne!