Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1850, sida 2

10119CI VE LIYCD PÅUHIIMA. — Å. Tidemands målningar för Oscarshal. Uti en långre artikel öfver expositionerna år 1850 yttrar sig Kölnische Zeitung, under rubriken -Die Ausstellung in Diässeldorff Il,bland annat om dessa taflor, sålunda: -Det mest omfattande arbete i genre-våg, som expositionen, dock blott några få dagar, hade att framvisa, år ostridigt en cyklus taflor af Tidemand. En serie af 10 målningar, af olika format och storlek, framståller för oss de vigtigaste scenerna ur den norrske bondens lif. Emedan dessa taflor åro beståmda för ett dekorativt åndamäl, åro de mycket bredt behandlade och på sådant sått, att deras verkan visar sig vid större afstånd. Detta hindrar icke att framstållningen, som på det sinaste år karakteriserad, icke blott återgifver land och folk, utan åfven det individuella hos de upptrådande personerne. Det hössta uttryck af innerlighet, och det på köpet utan all sentimental hretensjon, finnes, till exempel på den tallan, der söråldrarne sitta vid sitt barns sjuklåger; förträffligt åro vidare hufvudpersonerne karakteriserade i den sigurrika brudfärden. Äskådaren kånner, att denna rhufvudoch statshandlingicke tillåter dessa figurer att röra sig fritt; ty åfven bonden har sin etikett, må hånda mer ån någon annan klass. Trotts allt detta, kånner man dock hår hvad som föregår i dessa menniskors inre. Sårdeles utmärkt till färgton och essekt, så vål som i afseende på den mästerliga behandlingen, förekommer oss den andra större taflan, förestållande ett siskafänge om natten. Belysningen som kommer från ett i fören af båten anbringadt bloss, kan omöjligen framstållas sannare, och hela denna nattscen år verkligen fullåndad. Dessa taflors beståmmelse år att pryda en konungen af Norge tillhörig villa; de åro åfven vårdige denna beståmmelse. Huru förunderligt har icke tiden föråndrat sig! Fordom kom man fram med himlens och underjordens gudomligheter, samt skapade om möjligt ånnu flera på köpet, når det var fråga om att smycka kongliga salar, konsten trodde, når den skulle prestera något rått vårdigt, att den icke kunde vålja sitt ämne högt nog, och konungLudvig XIV visste ingenting båttre att såga om några taflor af Teniers, som man visade honom, ån: Ouion moöte ces magots. Nu deremot se vi bondescener målas för kungliga gemak, och majeståte rna skola sannolikt hafva mera glådje deraf, ån af alla Herkulis bragder eller hela Olympen med dess samtlige gudomligheter. Bamboccio och konsorter skulle vånda sig i grafven af glådje, om de bara visste till hvilken åra, till hvilket anseende deras ideer ösver konsten stigit. Vi kunna icke underlåta att vid detta tillfålla anmårka, hvilket stort misstag man gör, då man antager vanliga historiska konstverk, blott på grund af föremålet, åga större vårde och stå högre i rangen ån genremälningenVisserligen fordras till en historisk eller mythisk tafla hvarjehanda studier, som genremålaren kan undvara, och man har på historiemålaren mången fordran, hvarifrån genremålaren dispenseras. Hufvuduppsiften i all konst, och tillika den svåraste, nemligen att framstålla menniskan i dess inre och yttre lif, och genom formen. bringa sjålen för vår blick, denna uppgift år gemensam för dessa håda konstgrenar. Der denna uppgift år löst, der se vi ett betydelsefullt konstverk, föremålet må vara hvilket som hellst. Annorlunda förhåller det sig med det slass genremålningar — och deras antal år ty vårr legio Som icke framstålla annat ån en mer eller mindre trogen bild af ett yttre föremål. Dessa så mycket omtyckta oblomsterslickor,eller slickor vid brunnen eller barn med hundar, soglar o. s. v. hafva blott något vår