Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1850, sida 2

—— — — — ——— mult och förvirrade rop; Barberousse hade mycket väl qvalificerat dem: det var verkligen ett skällande hundkoppel i hans spår. Han å sin sida gjorde, som en gammal råf, de listigaste bugter. Plötsligen blef han framför sig varse en träng gränd; han störtade dit utan att veta hvarthån den ledde: den var icke stenlagd, hvarföre åfven hans steg mindre hördes, hvilket åndå var någon vinst för honom. Han upptåckte ett mörkt hörn; der hukade han sig ned, lade sig raklång på marken, satte handen för sin mun för att återhålla den flåmtande andedrågten och afvaktade hvad komma skulle. Poliserne anlånde; de förste skyndade framåt, men de siste stannade, och en af dem snafvade så hårdt mot hans kropp, att han var nåra att falla framstupa; men Barberousse rörde sig icke ur stållet, hvarföre ock poliserne fortsatte sin våg. — Det år mörkt hår, som i en såck, — sade en af dem. Dessa ord åtföljdes nåstan genast af en gnista, och denna gnista af en klar låga, som plåtsligen upplyste det stålle, hvarest vår skurk låg dold. — Djefvulen anamma! — sade Barberousse, — måtte fan taga dem! Och, störtande upp som ett rådjur, gjorde han ett förfårligt språng och fortsatte sin flykt,