Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1850, sida 1

— — — — Ja-så; ni begår verkligen icke båttre? — Och då, — fortfor Barberousse allvarsamt, — skolen 1 få se, att jag år en hederlig karl och icke någon tjuf, som ni tycks vilja antaga. — Ja, och hvarom vi åro ösvertygade, — svarade den, som upptåckt den svarta särgen på hans ansigte. Barberousse kastade på honom en af dessa blickar, och inlade i sina drag ett af dessa uttryck, som en verkligt hederlig karl. måste finna på botten af sitt samvete. — Hvem har gifvit er råttighet att förolåmpa mig utan att kånna mig? — ropade han. Polistjenstemånnen stannade bestörta och be traktade hvarandra ett ågonblick. — Låtom oss gå, mine herrar, — fortfor Barberousse, skickligt begagnande sig af deras första förlågenhet, ty han var rådd att de skulle undersöka hans fickor om de stannade långre, och hoppades att under vågen på något sått kunna göra sig utaf med de anklagande skrinen. Sedan finnas inga band, ty fru Durpert skulle icke förråda honom af fruktan får repressalier; hr Durpert hade icke kånt igen honom, och grefve de Saint-Leons stora anseende i New-York borde göra resten. Men olyckligtvis hade han att göra med skick liga och vid sin tjenst vane mån.