Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1850, sida 2

ni mina vånner, vi i skola akta oss att göra något buller, och för örsrigt. hvad tjenar det till att draga ut saken så långe, någon kunde komma. — Usling! — ropade Maurice, — gå din våg! — Min Gud! hvarföre förhetsa dig? Vreden år skadlig för helsan, och tjenar sällan till någonting. — Barberousse, — sade Maurice med mera lugn, — jag förlåter dig allt det lidande du sörorsakat mig, om du nu går. Tag allt hvad jag har. — För det första har du ingenting mera qvar, och för det andra har jag bestämt beslutat att medföra det der lilla minnet, — svarade Barberonsse slegmatiskt; — jag ålskar diamanter, det år min enda passion: men den bår störtar i stället för att rådda, — tillade han med stor vigt på orden. Maurice ville svara, men fru Durpert tog ett steg framåt. — Tyst, Maurice. — sade hon, — intet ord mera. Detta skrin år der, herre, tag det. Hon pekade på en liten möbel till venster. — Ni år alltför god, min fru, — svarade harberousse, i det han hastigt gick till det anvisade stållet. Maurice ville störta fram, men fru Durpert tillbakahöll honom med en vink.