Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1850, sida 1

Hvad den unga qvinnan var skön och strålande af lycka! nu darrade hon icke mer. Hela hennes själ låg i dessa fyra ord, hvarmed hon ingjutit mod och kraft hos Maurice: Jag skall rådda dig! Om Gud sånde en frålsningens och barmhertighetens engel till jorden, skulle han icke kunna gisva honom ett annat utseende. — Jag visste vål, — sade den unge mannen, höljande fru Durperts hånder med kyssar, — att du icke skulle stöta mig tillbaka, så brottslig jag ån var, att du skulle råcka mig handen för att draga mig ur afgrunden och stödja mig. Ja, du har rått, Angelina, mitt hjerta år ånnu icke alldeles förderfvadt; ånnu finnas goda tankar och ådla kånslor i min sjål. Ack! om det oundvikliga ödet icke fört den elåndige Barberousse i min våg, han, hvars hela natur år ond, hvars sjål år en skamflåck . .. I detta Ögonblick öppnades dörren, och Barberousse visade sig på tröskeln, ånnu hållande sin vaxstapel i handen. — Jag tackar dig oåndeligt, — sade han till Maurice, med ett plumpt skratt, — du tilltygar dina vånner måsterligt, det år verkligen ett stort nöje att höra dig. Man inser lått, att Barberousse, sedan han passerat förmaket, som låg utanför den lilla salongen, der han hoppades finna diamanterna,