Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1850, sida 1

—O — Folket år värdslösadt, illa behandladt, af brånnvin demoraliseradt, hvilket Gustaf III bragte in öfver Sverige. Det svenska folket år rått och okunnigt, vandt vid förakt och förödmjukelse, ja, tillochmed vid piskrapp (Peitschenhiebe), samt slafviskt beroende (knechtisch anhängig) af sina nådiga godsherrar oc h rikt aflånade prester 10). Endast de större hemmansegarne ufgöra bondergpresentationen, likasom uti ståderna borgmåstrarna och de sårskilda handelsoch yrkeskorporationerna utnämna stadsrepreseniationen. Ett trångbröstadt skrätvång hindrar industriens uppbiomtill löjlighet, år ofvanstående skildring — vi nödgas med smårta tillstå det — gripen ur den nakna verkligheten. Men om det nu står illa till, så skall det dock icke alltid så förblifva. 10) Hår har författaren verkligen lyckats i få drag göra en trogen skildring af — Ryssarna. Det svenska folket — vare sig, att detta ord förstås i den vidare eller i den trångre betydelsen — kan icke taga den åt sig. Icke för att försvara svenska folket, som ej tarfvar vårt försvar, utan för att upplysa den vårde författaren — ifall nåmnligen dessa rader råka komma under hans ögon — vilja vi meddela ett par korta beriktiganden. Det år en låg osanning att ståmpla det svenska folket såsom -demoraliseradt af brännvin-: ty under de senare decennierna har, sårdeles genom några patriotiska måns ifriga bemödanden, smaken för brånnvinn, hukudsakligast bland landsortens befolk ning, så beståmdt aftagit, att suparen år att anse såsom ett sållsynt och afskydt undantag. — Likaså år det sanningslöst, att folket år rått och okunnigt-. Det år nåmnligen ett kåndt och erkåndt förhållande, att svenska folket, om man afråknar de båda brådrafolken, knappti hela verlden har ett par medtåflare, som stå på en likaså hög grad af bildning. Och detta förhållande år, i följd af den senaste folkskolereformen, på god våg att blifva för oss ånnu mera hedrande. Vi kunna hår icke neka oss nöjet att fråga, om edas grosse Vaterland har några sådana bönder att uppvisa som, t. ex. vår Håkansson, vår Måns Nilsson i Skumparp, vår Anders Danielsson m. m. fl. (för att ej nåmna någon af de många nu lefvande)? Sveriges bondestånd eger, allt ifrån Allsherjartingens tid, allt ifrån Engelbreckts och Sturarnas frihetsstrider, en historia sådan, som intet lands. Vid förakt och fördOdmjukelse har det aldrig kunnat, skall det aldrig kunna vånjas. Från experimenter med ypiskrappafråda vi författaren på det beståmdaste. — Det påstådda eslafviska beroendet under nådiga godsherrar och erikt aflånade prester år i högsta måtto och i alla afseenden sanningsvidrigt. Det gilves nåmnligen, noga taget, ingen svensk man som år i verkligheten mera oberoende ån en vålbehållen svensk bonde; han vet, att han ej behöfver krusa — såsom man plår säga — för en öfvermodig eller pockande herreman. Vi skulle tillråda författaren att gåra en resa i Sverige och derunder icke blott uppehålla sig i