Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1850, sida 1

Durperts hus; han rekognoserade det med mycken uppmärksamhet, som man gör med en siende, med hvilken man årnar strida. Allt var tyst, både inom och utanför. Vär man stod orörlig och hans blickar sästade sig så stadigt på huset, som om de velat genomtränga de tjocka murarne. Långe stod han der lyssnande, men intet ljud störde nattens monotona stillhet. Klockan slog två på afständ. Detta ovåntade ljud tycktes våcka honom till verksamhet, ty hastigt smög han sig längs efter muren, och var snart vid den lilla porten. Denna var snart öppnad, ty den var ej tillreglad innanför. — För fan! — tånkte han, — man år sårdeles gentil emot mig; det skulle vara mycket otacksamt och oartigt, att icke betjena sig deraf. Inkommen på gården spånde han sin uppmårksamhet ånnu mera, och begaf sig med stor försigtighet till dörren, som förde till den lilla trappan; denna dörr stod på glänt. — Det var mårkvårdigt, — sade han, — man våntade mig beståmt. Och han steg uppför trappan med denna varsamhet i hvarje rörelse, som endast älskare och tjufvar åro måktige. Då han hunnit midt i trappan, pätände han ett slags vaxstapel, som man vanligen kallar