blå blus, hvilken icke såtter mera vårde på sin regerande herres nåd, ån det konstitutionella anhangets vilja. Jag skall icke låta vilseleda mig boch med trohet och anhånglighet mot min furste veta att göra hans besallningar ätlydde. Jag råder er, mina herrar, till en strång och obetingad lydnad. Dessa klumpiga tumningsförsök hade ingen annan följd, ån att officerarne den 9 på morgonen sammantrådde till en rådplågning, hvaraf resultatet blef en förklaring, att de, öfvertygade om de kurfurstliga förordningarnes författningsvidrighet, finna sig nådsakade att taga afsked, men de yttra tillika den önskan, alt tjena qvar, tills på högsta ort kunnat tråffas några anstalter i disciplinens intresse och till förekommande af regementernes upplåsning, dock med det uttryckliga förbehåll, att de under . : 8 8 :4.: denna tid icke åtlyda några grundlagsvidriga . 7 . 2 I befallningar. Denna förklaring har bitrådts af samtlige officerarne, med undantag af 17. Artilleriet, der alltid den högsta verkliga bildningen år koncentrerad, har den utmärkelsen, att alla dess officerare deltagit i denna sosterlåndska opinionsyttring, utom en enda, en löjtnant Bauer, som också ådragit sig ett sådant förakt, att ingen af hans kamrater vill umgås med honom. Gardeshusarerne år den den korps, som af lått begripliga orsaker råknar de fårrsta deltagarne. Bland de officerare, som undertecknat förklaringen, finnas flera, som tjenat öfver 50 år. Haynau har gifvit officerarne 24 timmar betånketid, men de hafva förklarat att de icke behösde någon betånketid; deras beslut var redan fattadt. Officerarnes förklaring har först fått sin fulla betydelse, såsom en protest i hårens namn emot regeringens grundlagsvidriga förfarande, derigenom, att samtliga underofficerarne, lifvade af samma fosterlåndska anda som deras förmån, ömsesidigt gifvit hvarandra sitt hedersord att icke emottaga några officersbestållningar. Borgargardet i Kassel, som skulle afvåpnas den 9, hade aftonen denna dag ånnu sina vapen i behåll. Nu återstår för kurfursten ingenting annat, ån att endera gifva efter för folket, då Hassenpflugs afdankning blir en gilven söljd, eller, såsom han hotat, upplösa armåeen och låta besåtta landet med fråmmande trupper. Krisen år således bragt till sin högsta håjd. Österrike och Preussen göra krigiska demonstrationer emot hvarandra. Österrike uppståller, jemte de redan befintliga armåkorpserna i Båhmen och Vorarlberg, en tredje armåekorps, hvilken, c:a 26,000 man stark, skall stå i förbindelse med Vorarlhergska korpsen. Preussen uppståller deremot vid Erfurt en ny observationskorps af 30,000 man. Dessa demonstrationer torde dock icke vara så farliga som de se ut, och gålla de någon, så år det nog ingen annan ån demokratien, som man måjligen befarar åter skall få luft genom tilldragelserna i Hessen. Hår ner ån någorstådes torde vara tillåmpligt det gamla ordspråket: den ena korpen hugger icke ut ögat på den andre. Preussen inläter sig såkerligen icke i något krig med Österrike för att skydda hessiska konstitutionen, aldraminst sedan jesuiten Radowitz intrådt i Berlinerkabinettet och der ölvertagit ledningen af utrikes angelågenheterne. Mycket troligare år då, att det ofta omtalade projektet att dela Tyskland emellan Preussen och Österrike nu år på god våg att gå i fullbordan, och förutsatt att så år förhållandet, torde icke vara för djerft att antaga, det truppsammandrasningarne åfven ske i beråkning på de eventualiteter, som utförandet af nåmnde projekt kunde ha till följd. Det glunkas redan om, att Unionen den l5, då provisorium upphör, skall förvandlas i ett förbund, hvilket mera motsvarar Pressens makt och anseende. Storhertigen af HessenDarmstadt har genom en förordning inkallat en urtima ständersör—