AAA —tt Ludvig Kossuth och hans familj. (Af ett ungerskt fruntimmer, som stått i förtroligt förhållande till Kossuths familj.) Den mans politiska karakter och moraliska inflytande, hvilken under de sista håndelserika åren stod i spetsen för ungerska nationen, hafva blifvit belysta både genom håndelserna sjelfva och genom mer ån en pittoresk skizz. För dem, hvilka hafva beundrat Kossuths höga ande och lysande egenskaper, torde det likvål vara af intresse att följa honom i hans husliga lif och privata förhållanden. Jag minnes, att, då Jag först gjorde hans bekantskap, han föreföll mig kall och tillbakadragen till och med mot sina sörtroligaste. Jag hade förut endast sett honom på riksdagen, der han uttalade inspirerande ord af ådel enthusiasm. Det syntes mig då omöjligt, att den våldige talaren, hvars röst äterljöd i mångdens hjertan, skulle sånka sig till den lugna tonen af ett hvardagligt samspråk. Jag hade misstagit mig. Redan i den ålder, då bekymmerslös lislighet skulle hafva ursäåktats, var han allvarsam och eftertånksam; och hans vistelse i fångelset hade gifvit en melankolisk anstrykning åt den predominerande mildheten i hans temperament; sållan gaf han anledning till munterhet och glädtighet, om icke i en liten krets af vånner. Hans ryktbarhet säsom talare och politisk skriststållare, det allmånna intresse, som åtföljde hans återupptrådande elter tre års fångelse, tjusningskraften af en ovanlig skönhet — allt detta var af beskaffenhet att våcka i mer ån ett fruntimmers hjerta revolutioner af icke politisk art. Kossuth var stådse på sin vakt mot de kånslor, som han uppvåckte; han hade gifvit sitt hjerta åt ett fruntimmer, som, utan att kånna honom personligen, hade visat den varmaste sympathi för den olycklige fången. Hans brud egde lika litet någon rikdom som han sjelf; men han föredrog kårlekens sållhet framför de materielt förmånliga förbindelser, hvilka, under enthusiasmen för frihetens sak, erbjödos dess beundrade kåmpe. Den kårlek, som sörljufvade hans husliga lif, var i sanning icke af vanligt slag: den var icke underkastad tidens försvagande inflytande. Kossuths maka, allvarlig till sitt lynne, tycktes hafva koncentrerat kårlekens hela glödande vårma på sin Lajos (Ludvig). Med ångslig ifver och oro sökte hon isolera honom från hvarje person, hvilken kunde — efter hennes åsigt — erhålla en alltför stor andel i hans aktning. Detta inverkade på hans umsgångssått med sina slägtingar och vånner; beträffande den sör ett qvinnohjerta lått sörklarliga jalusien, erkånde hon sjelf, att hon aldrig haft den ringaste anledning till densamma. Men når den heliga kårleken till fosterlandet dagligen mera våldig uppvåxte — når den ådle patrioten egnade hvarje tanke, hvarje andedrag åt de pligter, hvilka nationens förtroende påälagt honom — då tvangs slutligen den ålskande qvinnan att uppgifva sina ensidiga och uteslutande anspråk på hans uppmärksamhet. Denna motbjudande uppoffring tillskrefvo hennes nårmaste de ögonblick af retad och nedslagen sinnesståmning, hvilka betraktades såsom hågmod och misslynne af dem, som icke nårmare kånde hennes karakter. Men Kossuth fann under de mest brådskande AmR2:3ABABA3BBgnnn3n3333